Skolavslutning

Det var så länge sedan sist. Hundra tusen år sedan. Innan tidernas begynnelse.
Men nu var han där. Som om ingenting hade hänt.
Hon sög i sig hans uppenbarelse som en svamp. Tittade försiktigt som om en för intensiv blick skulle slå sönder honom. Smekte honom med ögonen. Släppte ur sig en darrande suck. Hon stod handfallen.
Och hon var där igen. Så lätt var det att falla tillbaka. Så lätt var det att glömma bort allt hon lärt sig att tro på. Så lätt var det att strunta i det senaste halvåret.
Bara sådär. En skymt. Och hon var där igen.


Hela hennes inre blev hett och kaosigt tjockflytande som lava.
Han var precis som hon mindes honom. Bara lite smalare, lite vackrare, lite bättre.
Hon tittade på honom nerifrån och upp, som för att spara det bästa till sist. Han hade sina slitna converse på fötterna, som vanligt. Med skosnörena slarvigt knutna och en skymt av randiga strumpor innanför. Han hade svarta, smala jeans på sig, som verkligen visade exakt hur smal han egentligen var. Under tyget visste hon att han var len och mjukt luden, med knotiga knän och bleka lår. Som vanligt hade han också en stor tjocktröja, som till skillnad från jeansen dolde hans smalhet väl vilket gjorde att underkroppen och överkroppen såg en aning oproportioneliga ut. Men hon visste att under tjocktröjan, under t-shirten, under alla dessa jävla lager av kläder som enbart var ivägen, så dolde sig det vackraste som fanns på hela jorden. Han var så smal, så smal så att revbenen avtecknade sig tydligt under den tunna huden och så smal så att han fick en antydan till magrutor, så smal så att höftbenen skavde mot henne när de var nära varandra.

På ryggen, strax ovanför svanken, på vänster sida, hade han en leverfläck. Ovanör den stack hans skulderblad ut på ett nästan obehagligt sätt. Någonstans i den väldiga tjocktröjan dolde sig också hans armar. Armar som hon mindes exakt hur det kändes att ha runt sig. Armar med len hud som blodådror syntes tydligt under. Seniga händer och smala axlar.
Och ovanför där, hans hals. Lång och smal. Så inbjudande att borra in näsan i. Att andas emot. Att placera läpparna på. Att nafsa och leka med.
Öronen, med mjuka örsnibbar. Till och med öronen var vackra på honom.


Hon hoppade envist över hans ansikte - återigen, spara det bästa till sist - och lade märke till att hans mörkblonda hår blivit långt igen. Så pass långt att det lockade sig mjukt längst ner. Luggen stack busigt långt ner i ögonen.
Ett snabbt andetag. En kort styrkesamlarpaus. Hon slöt ögonen en halv sekund innan hon äntligen såg in i hans ansikte.
Hans vackra haklinje hans mjuka läppar hans vita tänder hans lena tunga hans söta näsa hans buskiga ögonbryn hans långa ögonfransar och sedan hans ögon hans ögon hans ögon.
Hur kunde hon ha underskattat kraften i de där ögonen? De var så ljusa och oskyldiga. Det fanns så mycket i dem.
Hon visste hur de log. Hon visste hur de såg så oändligt sorgsna ut så att hjärtat lika gärna kunde brista. Hon visste hur mörka de kunde bli. Hon visste hur de grät. Hon visste hur de blev grumliga av lycka.
Men det där uttrycket hade hon aldrig sett i dem förut.

Han var där. Han fanns. Han var till och med bättre än vad hon föreställt sig.
Det brände i henne, brände slet och rev, precis som vanligt. Men någonstans, längst in längst ner, i kärnan av henne... så kände hon sig hel. Helare än på länge. Det fanns hopp.

Ja, när han fanns, då fanns det hopp.

Andas in andas ut

Andas in
Lugn nu darra inte gråt inte samla dig ta det lugnt och bara
Andas



Andas ut
Ut med allt ut med det onda det som skadar tryck ut det så hårt du kan och bara
Andas

Du du du

Ser dig dansa
Ser dig ser dig ser dig
Ser alltid dig
Bara dig bara dig bara dig


Som om du vore det enda som existerade
Ser dig ser dig ser dig
Bara dig bara dig bara dig

Ordbajs

Ett tomt ord som fyller mig
Ett gott ord som gör ont


Det värker men det går
Jag lovar och svär det funkar
Vinglar lite snubblar en smula
Men va fan jag ska nog få ihop det


Måste Klara Det Själv
Stå På Egna Ben
Inte finns det något fulare fegare
Än att falla sönder

Han Den Där

Han som sa att han aldrig känt sig så säker förut att han hade hittat hem nu han verkar ha försvunnit för Den Där har en självsäkerhet naturlighet som måste vara medfödd som Han aldrig hade.

Han som sa att våra liv var ett han kanske har fått minnesförlust för Den Där pratar inte med mig längre verkar knappt veta att jag finns.

Han som sa att jag var hans och han var min han måste ha dragit härifrån för Den Där tillhör definitivt inte mig även om jag är Hans ni kan lika gärna stämpla hans namn i pannan på mig.



Han som sa det stora ordet ordet på ä som sa det om och om igen och fick mig att tro på det Han som sa för evigt för alltid genom allt Han som skrev att jag var hans änglaflicka jag var perfekt jag var hans hans hans, Han har ersatts av Den Där och kvar finns inte ett spår ingenting ingenting alls förutom de lika blå ögonen vägran att ha fel håret som en gång drog mig in och jag kom väl aldrig riktigt ut blev väl aldrig riktigt fri.



Och jag förstår ju nu varför det alltid skavde lite när han sa att jag var Den Bästa för vad visste han egentligen okysst oskuld orörd som han var hade inte testat spelfältet lekt runt och tydligen behövde han väl det Han är ju inte här längre nej Han Den Där är säkert med Hon Den Andra just nu och vem vet vad de håller på med inte jag i alla fall och jag vill inte veta heller nej tack det är bra och Hon måste väl ha varit ännu bättre på något vänster.

Onsdagkväll

Det är onsdagkväll och sommarlov.
Varmt ljust blå himmel fria fåglar inga moln.
Alla Andra Barn skrattar. Leker ler dansar sjunger njuter av livet.
Hon sitter i gamla soffan. Gammelrosa sammet trasig slitet trä luktar unket bor väl kanske spindlar i den.
Sommarlov och fria fåglar och Alla Andra Barn och sedan Hon och Hennes penna.

Att det ska göra så ont att leva att folk kan smula sönder en så att hjärtesorg kan slå en så hårt.
Det kunde Hon aldrig veta.
Försent att göra om göra rätt försent att ta tillbaka försent att ångra sig.
Men det var väl värt det eller var det det det var det väl?

En vind sveper förbi Henne genom Henne överallt allt allt. Den är kall. Får Hennes hud att knottra sig hårstrån att resa sig får Henne att skälva.
Vinden kall och hård och slipar ner Henne som om Hon vore en klippa men det är Hon inte Hon är ingen klippa Hon är ju bara Hon och lite trasig också.

Och alltid alltid denna undran alltid alltid denna fråga som aldrig aldrig aldrig kommer få ett svar för tiden fortsätter ju bara att gå och det som varit kommer aldrig tillbaks men frågan består:
Hur hade det varit om saker och ting var annorlunda?

I feel your pain Jakob Hellman

Vara vänner
Bara bara vara
Vara vänner


Bara bara skaka hand
Bara bara le kallt
Bara bara prata om väder
Bara vara vänner

En sanning

Du vet det gör ont
Du vet jag borde titta bort
Men jag kan liksom
Inte låta bli


Jag vet det är slut
Jag vet det är dags att passera gå vidare
Fast jag kan liksom
Inte riktigt glömma bort

Kärlek är för dom

Dunk-dunk dunk-dunk dunk-dunk
Dansar i takt
Till hjärtslagen

Höjer armarna höjer blicken
Höjer hjärtat
Till himlen

Vet att det tar slut vet att
Allt tar slut
Men förnekar blånekar vägrar inse

Öppnar armarna öppnar blicken
Öppnar hjärtat
Mot världen

24/6

Ny telefon. Nya kläder. Ny lägenhet.
Nytt liv.
Där jag inte får plats.

Nytt skratt. Nya ord. Ny livsstil.
En ny pojke.

Inte pojken som låg vaken hela natten för att inte slösa bort en sekund av vår tid inte blyga oskyldiga ödmjuka pojken inte pojken som köpte fyra lådor pocky till mig på alla hjärtans dag inte pojken med tandställning mindrevärdeskomplex elak styvmorsa mamma i tystberga alltid ny metalmusik

Inte min pojke.
Han finns inte längre.