idag är min drömkille nog ungefär som Dwayne i Little Miss Sunshine.
ingen särskild stil. lite för svart hår.
envis som satan. ingenting står ivägen för honom.
principer. en bestämd uppfattning om saker och ting.

har nästan jämnt på sig en mask av otillgänglighet.
men ibland. syns det igenom.
i en darrning på läpparna. i en rädd blick. i en sekund.
att han inte egentligen tror på att ensam är stark.
att han ibland tänker att om han verkligen var ensam. skulle det inte vara så mycket av honom kvar.

han hatar allt och alla. låtsas han. ibland ler han i smyg.
och ibland ser han på mig sådär. med ett leende bakom ögonen.
och jag undrar vad?
och han bara skakar på huvudet och ler och säger nej inget.

Ibland undrar jag om jag var ett ovanligt sorgset barn.
Det är ofta så, när jag tänker tillbaka på saker från min barndom, att jag minns att det här och det där gav mig ångest eller gjorde mig vemodig.
Som om jag alltid var så plågsamt medveten om att den en dag skulle ta slut, den där barndomen.

Jag och Elsa gick alltid runt och pratade på rasterna. Eller gungade i timmar. Vi sprang aldrig runt och lekte.
Jag tyckte att så många låtar var sorgliga. Och barnprogram. Och böcker. Och filmer.
Som Dumbo. Ändå såg jag den om och om igen och mådde lika dåligt av den varje gång.
Och jag minns att jag grät och grät och grät över saker som inte hade hänt och som fortfarande inte har hänt. Jag grät över farmor och farfar och mormor för att de en dag skulle dö. Men de finns fortfarande, så det var väl lite i onödan.
Tidigt tyckte jag att kärlek var så besvärligt. Jag har nästan alltid varit olyckligt kär. Fast det är väl så det är.
Länge tänkte jag på att jag hade så svårt att få kompisar. Att jag aldrig hade pussat någon. Att jag så ofta satt hemma och gjorde ingenting och trodde att alla andra träffades och hade roligt.

Har alltid tänkt att barndomen borde vara så himla problemfri och rolig. Undrar om jag gjorde något fel. Eller om jag kanske bara minns det hemska.

något jag tycker om:

folk med principer.
har alltid fått höra att det är något bra. att ha principer. att det står för en stark karaktär. en pålitlig människa.
har själv starka övertygelser om principer. tycker himla mycket om när andra också har det. det gör att jag känner mig trygg.


något jag har svårt för:

folk som inte kommer i tid.
inget personligt. bara något jag haft mycket anledning att tänka på senaste månaderna.
i min värld är det såhär: säger man halv två så är det halv två. möjligtvis lite innan. det är inte fyra minuter över halv.
jag blir jättefort jätteirriterad om någon kommer försent utan att säga att okej, tåget är några minuter försenat, men jag kommer snart.
jag är en sån som mycket hellre kommer en kvart för tidigt än fem minuter försent. det är både ganska respektlöst och lite omoget att inte kunna komma i tid till något man bestämt.


ser ni vilken tråkig människa jag är egentligen?
jag gillar punktlighet och ramar.
skit. kul.
men det är väl sån jag är. inte mycket att göra åt.

ibland blir jag så jävla trött på mig själv.
för att jag trånar efter känsliga pojkar som skriver musik och spelar gitarr.
stilrena. annorlunda. romantiska.


ibland blir jag så jävla arg på mig själv.
för att jag sitter här och lyssnar på samma musik dagarna i ända.
och allt är på svenska och allt är vemodigt och poetiskt och nästan pretantiöst.



det är då jag börjar drömma om att en pojke ska komma på en moped och ta mig härifrån.
någon som aldrig tänker på imorgon och som bara vill ha kul och som gör nästan vad som helst för den där adrenalinruschen.
någon som den här kanske








det är då jag sätter på psyclon nine - crwn thy frnicatr på högsta volym.
för även om jag älskar mina svenska grabbar mer än det mesta (kent håkan markus simon ni har mitt hjärta).
så måste man väl ta en paus ibland. och lyssna på någon som skriker istället.

drömpojke

han är nog ungefär som henrik berggren.
randiga tröjor scarfs jeansjackor kanske.
försiktig till sättet. tänker noggrant när han pratar så alla meningar får långa hål.
har alltid fått stå ut med elakheter. för att han varit annorlunda. men inte ändrat någonting.

han är inte rädd för att gråta när han tänker på broder daniels sista spelning. han är inte rädd för att dansa när han går på håkan hellström. han är inte rädd för att sjunga falskt på kent.

när han är olyckligt kär skriver han sånt här.

för ett år sedan

bara för att http://www.pussetiv.blogg.se/adjektiv sa det.

bilden är tagen för ett år sedan. ett år sedan och några dagar för att vara helt ärlig.

för ett år sedan var femenigheten fortfarande det sannaste jag visste. för ett år sedan var jag kär och lycklig för det mesta även om det började gå neråt med det då. sakta men säkert.'

för ett år sedan trodde jag aldrig att jag skulle börja gymnasiet. jag trodde aldrig att det skulle ta slut. trodde aldrig att en del saker skulle bli osjälvklara. trodde aldrig att jag skulle behöva gå vidare.

trodde aldrig att saker skulle förändras.

saknar det litegrann.

fast jag har det väl helt okej bra nu med.

har inte riktigt koll på någonting.
för mycket känslor på en gång. de verkar inte veta vem som ska ha överhanden. så jag känner mig bara ihålig. trasslig. som om jag hade en garnnystan i bröstkorgen.
med för många lösa ändar. och för många ologiska knutor.
ge mig bara några dagar.
så är jag upptrasslad igen.

nu är jag fylld av att r nyss har kommit ut och det är så vackert och av sorg för att det har visat sig att även den renaste kärlek är falsk och vemod för att tryggheten försvinner från mitt andra hem och det är lite end of an era över det och lättnad för att jag faktiskt har klarat av skolan och den vanliga längtan efter någon efter något som löser allt och allting rör ihop sig och blandas in i varann tills inget går att urskilja.

det är så konstigt, det där med signeringar och sånt.
där är man. och ska träffa en människa som man aldrig har träffat förut.
men det känns som om man känner honom för hans texter talar till just dig och det känns som om han känner dig för han förstår bättre än alla andra som säger saker som "jag vet hur det känns" och "det går över".

och han skriver sitt namn på någonting.
och det finns så mycket man vill säga.
men man får inte fram något.
inte ett "den låten gav mig hopp".
inte ett "du är ett geni".
inte ett "du är sveriges bästa textförfattare just nu".
inte ens ett "du är bra."

nej, man ler bara lite fånigt. darrar. får kanske en kram.
och svävar därifrån.

stod där. där vi skiljs åt. vi brukar fastna där, sådär på väg hem från skolan.
pratade. om stort och smått. mest om det i mitten.
hon sa
det är konstigt att vi kommer så bra överens. när vi är så olika. han och han är sportfånarna. hon är prinsessan. han är den där feminina killen. hon är hästtjejen.
och du.
hon tittade på mig. log lite finurligt.
du är den där musikaliska. eller nej, inte musikaliska. men du är den med det riktiga musikintresset. den som verkligen bryr sig om musiken. var den kommer ifrån. vad den handlar om.

kändes så fint på något sätt. att vara den människan.
att inte vara pluggisen.
utan den med det riktiga musikintresset.

prov. spanska. sjukt. svårt.
sitter där och sliter. försöker verkligen koncentrera mig. fokusera.
läsförståelsedelen. lång text om Xavier. han jobbar på ett bibliotek. tror jag.

mitt i texten. knack på dörren.
alla ignorerar.
knack igen. läraren öppnar.
rösten. går inte att ta fel på. ser upp direkt.
det är han såklart.
ser på honom. han ser på mig. ler lite. bakom ögonen på något sätt.
tar böckerna han glömde. ger mig en blick till. går.

jag. tittar ner på pappret. läser. eller försöker.
förstår plötsligt inte ett ord.

har så ont i hjärtat idag.
vet inte varför.






kanske vaknar helt isärfallen imorgon.

14 år det vackraste jag känt

vill inte bli sexton.
hisnar redan i magen när jag tänker på gratulationer&presenter.
trots att det är två månader minus en dag kvar.

sexton är ännu längre ifrån fjorton
och 14 år var allt vi var världen den har aldrig vart så bra

jag kommer aldrig mer få vara fjorton. och kär.
aldrig samma sak. aldrig igen.
aldrig samma hopp aldrig samma naivitet aldrig samma jag.

klarasexton kommer vara så väldigt långt ifrån klarafjorton
och klarafjorton var så glad hela tiden.