jag har inget att säga.
känner inget här. livet står liksom still.
inget ont och ingen rastlöshet.


förutom kanske att när de menar fettfläckar här så uttalar de det som fittfläckar och jag drar lika mycket på munnen varje gång.
och att herta müller är bra fast hon är nobelpristagare och hon har fyllt mitt huvud med hjärtdjur plåtfår trämeloner nagelsaxar frisörer sjungande mormödrar hårstrån i kors på väskan
och jag kommer tänka på den där boken längelänge

han plockade snöflingor
ur
ditt
hår
med
sina
fingrar
(de som passar så bra på gitarrhalsen)

och han sjöng ditt namn
som
ingen
annan
och ditt hjärta ville sjunga hans


kanske
kanske
kanske
kanske inte

öppnar lucka efter lucka i chokladkalendern och nu är det bara
åtta stycken kvar

och jag måste bara säga att:
det gör mig så glad
det gör mig så sjukt jävla glad

åtta luckor till och sedan en vecka sisådär
och sen är vi äntligen äntligen ute ur det helvete som en del kallar
2009

(året gud glömde
eller året han glömde mig i alla fall)

och jag ignorerar känslor tills de inte längre finns eller i alla fall inte längre känns.

väntar på något bra&äkta nu. något som är liksom effortless. som inte gör ont.
i alla fall inte redan innan det börjat.
för då kan det lika gärna vara.

(kan inte låta bli att tänka på
han
den
där
med
bruna
ögon
som
ingen
annan
han som bara får mig att le


hittills i alla fall)

jag träffade Pojken idag och tänkte:
det här måste jag skriva om.

märk väl då min förvåning när jag insåg att. det inte fanns något att skriva om.
det var verkligen när man talar om trollen och så plötsligt stod han där.
håret långt. jättelångt. lockigt till och med. och jätteblont.
en kram och han luktade som han gör och han var så smal smal smal och vi pratade.
klart benen darrade och klart hjärtat skakade men så kommer det väl alltid att vara. det är vad kärleken gör med en. och kär i honom, det kommer jag nog alltid att vara. någonstans.

men ändå tänkte jag:
gjorde det inte ondare?
var han inte vackrare?
var det inte mer än så?

ibland väcks ett ursinne inom mig.
hett och rött strömmar det ur varje cell och får mig att vibrera av frustration.

och jag hatar att ingenting betyder något. så mycket att jag vill slå allt i bitar.
hatar att en blick bara är en blick.
att ett leende bara är ansiktsmuskler och mekanik.
att en kram är ett uttryck för det simplaste av behov. närhet. inget mer.

en blick är aldrig ett löfte ett leende går inte att lita på en kram är aldrig någon form av början.
de bara är.
och. de. betyder. inget. jävla. ting.

klockan är 0201 och jag ska gå och lägga mig för nothing good ever happens after 2AM

och det är alldeles för lätt att vrida om huvudet på mig att placera stjärnor i mitt huvud.
en blick ett leende en snabb beröring och jag tror att livet svindlar.
men egentligen är det fantasin som har mig i sitt koppel.

och det jag mest av allt vill ha är det som man bara får när man inte önskar sig det -
den där kärleken såklart.
så jag ska sluta önska. ska sluta drömma. för att få det.
men det går sådär.
det blir liksom lika paradoxalt som min stämbandsrörlighet tydligen är.

och han såg sådär på mig.
hade inte varit i skolan på länge och sen var han bara där.
och såg sådär på mig. och log.
och när jag säger värst vad glad du var idag svarar han
jamen det är bara för att jag blir glad när jag ser dig


ville bara skrika så glasrutorna sprack och skar upp matsalen.


du får inte se på mig sådär och du får inte
le sådär och du får definitivt inte
bli glad när du se mig
eller säga att du blir det
för du valde henne okej jag vet det
SÅ SLUTA FÖR I HELVETE

insikt

det värsta var inte egentligen.
att tappa bort Pojken längs vägen
(sånt händer folk kommer och går)
det värsta var:
att förlora första kärleken

vet att det kommer fler kärlekar
ja jag vet det egentligen.


mamma var 14 när hon blev tillsammans med pappa. första gången.
på och av 14 år och en jorden runt-resa senare.
gifte de sig. tre barn villa i vålmående förort.

den första kärleken släppte aldrig.
överlevde allt.
till och med den där jorden runt-resan
australiensare är väl snygga är de inte?
nu trettio år senare och still going strong.

har kanske missat min chans nu. till det där.
kanske. kanske inte.
men kanske.

han hade randig tröja på sig.
klart han hade det.
jag älskar när pojkar har randiga tröjor på sig.

såg direkt vad folk menade. när de sa att jag skulle gilla honom.
var något med honom. mer än den randiga tröjan på den smala överkroppen.
förutom fina håret. och stora ögonen.
och leendet.
och sättet han stod på scenen. slängde med håret. var lead guitar utan att vara så jävla.
uppfylld av sig själv.

något mer. liksom under.

dethärvetduinteommenjagväntarpådig

jag har blivit bra på att låtsas.
så bra så att jag själv inte kan avgöra var det börjar och var det slutar.
vet inte vad som är på riktigt längre.
vet inte om jag inbillar mig känslor jag har och inte har.

snurrar i skallen.