Markus, åh Markus

Markus Krunegård är det bästa jag vet.
Ingen har någonsin gett mig så mycket som honom. Ingen har någonsin berört mig som honom. Ingen har någonsin gjort mig så lycklig utan att faktiskt finnas i mitt liv på riktigt. Ingen har lärt mig så mycket om livet.

1 februari är min favoritdag för tillfället. Då ska jag se Markus på riktigt. Jag älskar att gå på konserter, det gör jag verkligen, men jag har en känsla av att den här kommer vara den bästa. Jag önskar att den är det.
Tre dagar kvar, tre ynka dagar innan min lycka. Bara jag tänker på det så bubblar det i min bröstkorg, jag vill bara sjunga. På "Jag är en vampyr" då.

Mina väggar

Jag tycker inte om mitt rum. Det gör jag verkligen inte. Jag har prylar överallt. Det ser förjävligt ut.
Men jag tycker om mina väggar, det gör jag. De är fulla av affischer på människor som gjort skillnad för mig, som gör mig glada. Det är låttexter och citat som betyder mycket och som säger mig något. Och foton på människor jag älskar, det gör mig alltid glad att se dem.
Det är lyckliga väggar.

Det är väggar fulla med saker att säga. Jag skulle kunna prata i timtal om mina väggar, om allt på dem och om vad det betyder för mig. Varje sak har en anledning till att vara där, varje sak har en egen historia.
Ibland sitter jag bara och ser mig om i mitt rum. Jag ignorerar långsidan med min fula, fullproppade, gigantiska hylla men ler mot de andra väggarna. Mina lyckoväggar.

Nuet är bäst

I min papperskorg ligger två nyligen strimlade fotografier. Mitt hjärta är ihoplappat, mina ben stadiga och hoppet brinner med klar låga i mitt bröst. Jag är femton, jag är rödhårig, jag vill leva och det tänker jag göra också. Bakom mig har jag världens bästa vänner, det litar jag på, och jag har ingenting att förlora.
Nu ska världen få lite spö. Frukta ej, Klara är kommen.

Anledningen till att jag färgar håret

Efter en riktig jävla nedgång vill jag alltid förändra mig själv. När jag reser mig upp igen vill jag att det ska vara skillnad. Den här gången är det inte samma skit, liksom. Den här gången ska det bli som jag vill. Den här gången är det på mina villkor och ingen annans.
Då färgar jag håret. Då ser alla att något har hänt. Då vet alla att något har förändrats. Och jag känner mig bättre.
En ny hårfärg ger en så mycket nya möjligheter egentligen. Någon som är rödhårig ses på ett helt annat sätt än en brunett. Rödhåriga är vilda, galna, de är färgstarka och spännande. Det säger deras hår. Därför ville jag bli rödhårig. Det passar den jag vill vara för tillfället.

Rött hår ger mig självförtroende. Det ger mig en trygghet. Jag känner mig snygg. Jag känner mig bra. Jag känner mig värdefull. Jag vet att sådant ska komma inifrån och egentligen inte har något med utsidan att göra men det är så. Rött hår gör att jag mår bättre med mig själv.
Så ja. Jag är väldigt glad i mitt nya hår.

Vänner är guld

Tänkte bara ta det där med vännerna.
Mitt liv är rätt simpelt. Jag är vanligtvis rätt munter, utan problem. Men ibland går det snett och då tenderar det att bli rätt illa. Vilken jävla tur att jag har mina käraste kompisar då.
Alla, varenda en som jag pratat med, har varit så jäkla otroligt stöttande. Från de håll jag väntade mig minst också.
Jag hinner knappt snudda vid botten innan jag blir upphämtad igen.
Tack. Det var bara det jag ville säga.

Ord

Vägskäl
Två vägar åt olika håll
Som leder till samma helvete

"Nå
Hur blir det?"
Din röst i mitt öra
Var mjuk och hotfull
Du lutade dig tillbaka
Blåste en rökring
Och släckte cigaretten mot armen

Jag följde spåret
Av små runda ärr
Köpte extra tid
Visste inte vad jag skulle säga

"Kanske"
Sa jag
Och vågade inte titta på dig
"Kanske
Kan vi vänta med att välja
Litegrann?"

Du nickade allvarligt
Men log sedan
Och kramade min hand

Jag skriver, därför är jag

Diskmaskinen viskar ömma kärleksord i mitt öra
Och jag blöder bläck på golvet
Det är hål i mitt tak
Jagt tror min själ smet ifrån mig
Det skulle jag också
Om jag kunde
Vem vill vara någonstans i närheten
Av mitt tomma skal?

En jäkla mardröm
Fångad i en söt liten flickas kropp

När jag tröttnar på diskmaskinens eviga mässande
Kryper jag in till toaletten
Den tomma duschen sjunger vaggvisor
Kaklet under mig är hårt och ogenomträngligt och
Håller takten
Jag sjunger duett med badrummet
Min spruckna röst ekar trösterikt från väggarna

Vad skulle jag inte ge
För en chans att fly
Från mig
Från mina eviga uppvaktare diskmaskinen och duschen
Från detta tomma hus som aldrig varit ett hem

Tystnaden skriker mig envist i ansiktet
Och jag låter den skälla ut mig

Ännu en text

En fingertopp mot rutan
Du har vackra fingeravtryck
Ett andetag i nacken
Din luft är det renaste i min värld
En blick som smälter mig
Ta allt, bara ta det, jag bryr mig inte
En lätt smekning
Hud mot hud kropp mot kropp oh gud oh gud

Du viskar
Och säger allt allt allt
Vi ler
Och ingen märker hur världen växer

En till text

Det finns ett ord för vår förlust
För det du fick
Istället för det du gav upp
För det jag gav upp
För att få vinna lite

För att hoppas
Falla
Flyga
Dö och
Återuppstå


K-Ä-R-L-E-K

En text

Ett brustet hjärta
Som vägrar sluta bulta
Det blöder och blöder
Och blöder

Mina lakan lyser lystet röda
De glänser i morgonljuset
Du var yr
Och jag var yr
Vi flydde barfota genom natten

Det är mitt hjärta som blöder
Förblöder
Förstör mina lakan

Om jag någonsin träffar dig igen
Ska du gråta blod som jag
Och betala mina nya sängkläder