En sak som jag stör mig oerhört mycket på är när folk säger emot någons åsikter. Typ:
"Åh, den här låten påminner mig om XX!"
"Eh, näääh!"
Jo, det gör den visst det. Screw you! vill jag egentligen vråla tillbaks, bara för att jag stör mig så mycket på det, men det gör jag inte. Jag påpekar det bara försiktigt.
Om jag tycker att något är snyggt/fult/bra/dåligt/påminner om något så tycker jag det, och då är det så, även om andra inte tycker det.
Men det är faktiskt subjektivt och ingen har rätt att säga emot mina åsikter. Säg gärna vad ni tycker, men säg inte emot mig på det sättet som om jag hade fel.
Klart slut för den här gången, onödigt inlägg, jag vet.
söndag 1 juni 2008
SMÅFULLA MÄNNISKOR
Det finns få saker jag tycker är värre än småfulla människor. Ni vet vilka jag menar, de där killgängen som sitter längst bak i bussen med en öl i ena handen och en cigg bakom örat.
De där som högt och ljudligt talar om vilken tjej de tänker gå hem med idag och vem de ska spöa upp.
Jag satt brevid några sådana för några dagar sedan. De klev på efter mig och satte sig brevid mig längst bak. Jag försökte bara göra mig osynlig och låtsas som att jag inte finns.
Men sedan kommer det kritiska ögonblicket, det som jag oroligt väntat på hela bussfärden, det som stört mig så mycket så att jag får problem med att njuta av Håkans milda röst i Hurricane Gilbert. Jag ska gå av.
Försiktigt reser jag mig upp, i god tid innan hållplatsen, och måste harkla mig försiktigt innan de inser att jag vill gå av. De flyttar snabbt på sig, jag skyndar mig förbi och ser hur de stirrar efter mig på ett obehagligt sätt som jag inte kan tolka.
Men sedan är jag av bussen, den åker iväg och jag börjar vandra hemåt i solskenet. Plötsligt känner jag mig rätt fånig, det där var väl ändå inte särskilt farligt.
Men jag undviker det helst i alla fall.
De där som högt och ljudligt talar om vilken tjej de tänker gå hem med idag och vem de ska spöa upp.
Jag satt brevid några sådana för några dagar sedan. De klev på efter mig och satte sig brevid mig längst bak. Jag försökte bara göra mig osynlig och låtsas som att jag inte finns.
Men sedan kommer det kritiska ögonblicket, det som jag oroligt väntat på hela bussfärden, det som stört mig så mycket så att jag får problem med att njuta av Håkans milda röst i Hurricane Gilbert. Jag ska gå av.
Försiktigt reser jag mig upp, i god tid innan hållplatsen, och måste harkla mig försiktigt innan de inser att jag vill gå av. De flyttar snabbt på sig, jag skyndar mig förbi och ser hur de stirrar efter mig på ett obehagligt sätt som jag inte kan tolka.
Men sedan är jag av bussen, den åker iväg och jag börjar vandra hemåt i solskenet. Plötsligt känner jag mig rätt fånig, det där var väl ändå inte särskilt farligt.
Men jag undviker det helst i alla fall.
MINA TANKAR OM KILLEN PÅ TÅGET
Jag sitter på pendeltåget på väg hem från stan. Jag är själv och har för tillfället ingen musik eftersom att jag lämnat min mp3 hemma, vilket gör att jag är en aning irriterad - jag hatar att åka kommunalt utan sällskap av människor eller musik.
Min blick fastnar på en kille, eller kanske är det snarare en ung man, som sitter på andra sidan gången med blicken fäst på sin telefon. Han trycker på knapparna, är helt inne i det han håller på med.
Antagligen är det mina fördomar som spökar, men jag får för mig att killen sitter och spelar något spel på sin mobil. Gillar inte japaner sådant, gameboys och super mario? Eller kanske tror jag det på grund av andra saker.
Kanske är det på grund av att han har glasögon, ingen frisyr, lite för korta, utsvängda byxor och gympaskor till skjortan, slipsen och kavajen. Han sitter där och ser rätt nördig ut och fifflar med sin mobil.
Han ser sliten ut, har nog haft en tuff vecka, och plötsligt får jag för mig att killen säkerligen har fått ta emot en hel massa skit på grund av sitt asiatiska utseende. Han har nog fått sina drag omvandlade till förolämpningar, som slag i ansikten. Kanske var det en stor kille som trampade sönder hans glasögon när han gick i skolan, som kastade en hånfull blick mot hans för korta byxor och gympaskorna som mamma sa var jättecoola innan han vände om och gick tillbaks till sitt gäng.
Plötsligt höjer killen blicken och ser sig om i vagnen med en skygg blick innan han tittar ner på sin lilla skärm igen.
Och jag fylls med ömhet inför den här främmande människan, jag får nästan tårar i ögonen när jag sitter och tittar på honom. Det är nästan så att jag vill gå fram till honom och krama honom och säga att hans slips är snygg, att jag älskar hans byxor och att hans blanka, nya, gympaskor verkligen är asgrymma.
Min blick fastnar på en kille, eller kanske är det snarare en ung man, som sitter på andra sidan gången med blicken fäst på sin telefon. Han trycker på knapparna, är helt inne i det han håller på med.
Antagligen är det mina fördomar som spökar, men jag får för mig att killen sitter och spelar något spel på sin mobil. Gillar inte japaner sådant, gameboys och super mario? Eller kanske tror jag det på grund av andra saker.
Kanske är det på grund av att han har glasögon, ingen frisyr, lite för korta, utsvängda byxor och gympaskor till skjortan, slipsen och kavajen. Han sitter där och ser rätt nördig ut och fifflar med sin mobil.
Han ser sliten ut, har nog haft en tuff vecka, och plötsligt får jag för mig att killen säkerligen har fått ta emot en hel massa skit på grund av sitt asiatiska utseende. Han har nog fått sina drag omvandlade till förolämpningar, som slag i ansikten. Kanske var det en stor kille som trampade sönder hans glasögon när han gick i skolan, som kastade en hånfull blick mot hans för korta byxor och gympaskorna som mamma sa var jättecoola innan han vände om och gick tillbaks till sitt gäng.
Plötsligt höjer killen blicken och ser sig om i vagnen med en skygg blick innan han tittar ner på sin lilla skärm igen.
Och jag fylls med ömhet inför den här främmande människan, jag får nästan tårar i ögonen när jag sitter och tittar på honom. Det är nästan så att jag vill gå fram till honom och krama honom och säga att hans slips är snygg, att jag älskar hans byxor och att hans blanka, nya, gympaskor verkligen är asgrymma.
TILL ANONYM
Jag älskar förresten att du la ner så mycket tid på att leverera en smart, lång, bra, genomtänkt och trevlig kommentar.
Världens bloggar behöver fler som du!
Fler kommentarer rent allmänt uppskattas. Jag lovar att försöka leverera bra inlägg även om den här bloggen mest är en ventil för mig.
PS. Jag vet att jag lägger upp många inlägg på en gång men detta är saker som jag tänkt på ett tag nu och jag behöver skriva av mig. Lev med det är ni snälla! DS
Världens bloggar behöver fler som du!
Fler kommentarer rent allmänt uppskattas. Jag lovar att försöka leverera bra inlägg även om den här bloggen mest är en ventil för mig.
PS. Jag vet att jag lägger upp många inlägg på en gång men detta är saker som jag tänkt på ett tag nu och jag behöver skriva av mig. Lev med det är ni snälla! DS
ATT HATA ALLT OCH ALLA
Jag läser min kära vän Rebeccas blogg, hon skriver ett inlägg om hur hon har blivit dryg (http://asfaltsbl0mma.blogg.se/2008/may/dryghetsattack.html).
Och nog känner jag igen mig. Jag har ofta kommit på mig själv med att sitta på en buss eller ett tåg och störa mig på att den där snubben vägrar flytta in och låta någon få platsen brevid honom så att folk istället måste stå, på att bruden inte säger till honom och bara står och stirrar menande på honom. Jag stör mig på ungdomsgängen bakom mig och på tanterna som bara sitter och andas. Ja, jag sitter och hatar alla omkring mig.
Men efter att ha suttit ett tag och hatat killen med frillan som han lagt ner alldeles för mycket tid på, grabbgänget som kaxigt visar upp sig och berättar fyllehistorier för hela vagnen, tjejen som sitter och äter så att det luktar macka med sallad överallt, gubben som harklar sig varannan sekund och tanten som stirrar högdraget på alla runt henne så inser jag att den jag hatar mest är mig själv.
Och nog känner jag igen mig. Jag har ofta kommit på mig själv med att sitta på en buss eller ett tåg och störa mig på att den där snubben vägrar flytta in och låta någon få platsen brevid honom så att folk istället måste stå, på att bruden inte säger till honom och bara står och stirrar menande på honom. Jag stör mig på ungdomsgängen bakom mig och på tanterna som bara sitter och andas. Ja, jag sitter och hatar alla omkring mig.
Men efter att ha suttit ett tag och hatat killen med frillan som han lagt ner alldeles för mycket tid på, grabbgänget som kaxigt visar upp sig och berättar fyllehistorier för hela vagnen, tjejen som sitter och äter så att det luktar macka med sallad överallt, gubben som harklar sig varannan sekund och tanten som stirrar högdraget på alla runt henne så inser jag att den jag hatar mest är mig själv.
ATT VARA ANONYM
En spännande sak är människor med åsikter. Det är coolt att vi kan tycka och tänka och diskutera om varför vi tycker och tänker som vi gör.
En annan sak som är spännande är folk med åsikter som väljer att vara anonyma. Speciellt om det de skriver är rakt och ärligt och får en att tänka efter. De människorna verkar som vettiga typer, och sen ser man att de har valt att inte skriva ett namn eller smeknamn eller något utan att de är anonyma och då sjunker de lite i aktning för mig. Då är deras åsikter inte riktigt lika viktiga längre.
Det är en helt annan grej om det är någon som har skrivit något töntigt om folks mammor bara för att, med en massa stavfel och särskrivningar. Då är de fåniga barnungar som inte heller vågar stå för sina åsikter, men då är det inte anonymiteten som är det som gör att de är längst ner på min lista.
Anonym som kommenterade under mitt förra inlägg. Jag vill gärna snacka med mig, för du verkar som en jävligt smart typ med intressanta åsikter. Lämna gärna en mejladress eller något om du läser det här och har lust, jag skulle gärna snacka med dig.
En annan sak som är spännande är folk med åsikter som väljer att vara anonyma. Speciellt om det de skriver är rakt och ärligt och får en att tänka efter. De människorna verkar som vettiga typer, och sen ser man att de har valt att inte skriva ett namn eller smeknamn eller något utan att de är anonyma och då sjunker de lite i aktning för mig. Då är deras åsikter inte riktigt lika viktiga längre.
Det är en helt annan grej om det är någon som har skrivit något töntigt om folks mammor bara för att, med en massa stavfel och särskrivningar. Då är de fåniga barnungar som inte heller vågar stå för sina åsikter, men då är det inte anonymiteten som är det som gör att de är längst ner på min lista.
Anonym som kommenterade under mitt förra inlägg. Jag vill gärna snacka med mig, för du verkar som en jävligt smart typ med intressanta åsikter. Lämna gärna en mejladress eller något om du läser det här och har lust, jag skulle gärna snacka med dig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)