Förresten så fullkomligen älskar jag att blogginläggen sparas automatiskt medans man skriver en gång i minuten.
Mitt förra inlägg försvann precis i slutet och jag höll på att dö.
TACK BLOGGER!
fredag 11 juli 2008
OM ATT INTE KOMMA NÅGONSTANS
Mitt skrivande är lite till och från. Ibland skriver jag jättemycket, ibland har jag idétorka.
Förut hade jag en period då jag skrev jättemycket dikter, nu har jag börjat skriva små inledningar till noveller. Men det blir liksom inte mer.
Jag har lite mer än en sida om en pojke som är mobbad och springer och slår igång billarm på kvällarna bara för att bevisa att han finns.
Jag har lite mindre än en sida om en flicka som smakar på årets första smultron - på ett sätt vill jag att det ska handla om att hon har tappat minnet och försöker komma tillbaka, men på ett annat sätt vill jag att det ska handla om något annat, men jag vet inte vad.
Jag har några lösa idéer och utdrag om en bokidé som handlar om ett gäng höga killar som bestämmer sig för att råna en bensinmack, men själva boken utspelar sig i ett låst rum där en kille efter ruset upptäcker att han tydligen har tagit en gisslan, och så håller de på och försöker förstå varandra och skit.
Jag märker nu att jag har tagit ett steg bort från de gulliga sakerna jag skrev om förut. Det är inte längre kärlek och smärta jag vill skriva om, jag vill skriva om saker som är smärtfulla på andra sätt. Lite mer bokiga, lite mer lämpade för att hålla på längre typ.
Fast jag vet inte. Jag vill skriva om mitt NaNoWriMo-försök också, för den idéen kan nog hålla på länge också.
Jag får se, jag ska bara skriva skriva skriva så att jag inte tappar gnistan. Jag har faktiskt inga andra ideér på vad jag vill göra med mitt liv.
Förut hade jag en period då jag skrev jättemycket dikter, nu har jag börjat skriva små inledningar till noveller. Men det blir liksom inte mer.
Jag har lite mer än en sida om en pojke som är mobbad och springer och slår igång billarm på kvällarna bara för att bevisa att han finns.
Jag har lite mindre än en sida om en flicka som smakar på årets första smultron - på ett sätt vill jag att det ska handla om att hon har tappat minnet och försöker komma tillbaka, men på ett annat sätt vill jag att det ska handla om något annat, men jag vet inte vad.
Jag har några lösa idéer och utdrag om en bokidé som handlar om ett gäng höga killar som bestämmer sig för att råna en bensinmack, men själva boken utspelar sig i ett låst rum där en kille efter ruset upptäcker att han tydligen har tagit en gisslan, och så håller de på och försöker förstå varandra och skit.
Jag märker nu att jag har tagit ett steg bort från de gulliga sakerna jag skrev om förut. Det är inte längre kärlek och smärta jag vill skriva om, jag vill skriva om saker som är smärtfulla på andra sätt. Lite mer bokiga, lite mer lämpade för att hålla på längre typ.
Fast jag vet inte. Jag vill skriva om mitt NaNoWriMo-försök också, för den idéen kan nog hålla på länge också.
Jag får se, jag ska bara skriva skriva skriva så att jag inte tappar gnistan. Jag har faktiskt inga andra ideér på vad jag vill göra med mitt liv.
JAG OCH MIN KÄRLEK
Tror ni att det är möjligt att hålla ihop hela livet?
Det tror jag.
Det hoppas jag i alla fall.
Det vill jag.
Idag är det min och Davids 160:e dag. Det är alltså fem månader och nio dagar.
Jag älskar dig.
Det tror jag.
Det hoppas jag i alla fall.
Det vill jag.
Idag är det min och Davids 160:e dag. Det är alltså fem månader och nio dagar.
Jag älskar dig.
onsdag 9 juli 2008
DAGENS LÅT
Den här låten slog ner som ett riktigt jälva blixtnedslag. På mig. I mig. I mitt liv och mitt hjärta.
Den får mig att vilja gråta mest, men den är samtidigt så kraftfull och det är så mycket svart ungdomsångest över det hela, det är så mycket "NU JÄVLAR ÄR DET SISTA GÅNGEN, SNART DÖR VI!" över det på något sätt och jag bara älskar älskar älskar det.
Videon är galet bra också. Och jag älskar Brian Molkos röst. Bara älskar.
Enjoy, kära vänner - PLACEBO - SPECIAL NEEDS
Den får mig att vilja gråta mest, men den är samtidigt så kraftfull och det är så mycket svart ungdomsångest över det hela, det är så mycket "NU JÄVLAR ÄR DET SISTA GÅNGEN, SNART DÖR VI!" över det på något sätt och jag bara älskar älskar älskar det.
Videon är galet bra också. Och jag älskar Brian Molkos röst. Bara älskar.
Enjoy, kära vänner - PLACEBO - SPECIAL NEEDS
Remember me when you're the one who's silver screened
Remember me when you're the one you'd always dreamed
Remember me whenever noses start to bleed
Remember me special needs
Just nineteen a sucker's dream
I guess I thought you had the flavor
Just nineteen a dream it seemed
Six months off for bad behavior
tisdag 8 juli 2008
DAGENS LÅT
Jag vet inte vad det är med den här låten, men jag blev kär i den direkt. Det är så jävla mycket Placebo över den liksom.
Jag älskar texten, det återkommande "It's in the water baby..." ger låten något form av sammanhang.
Sedan är musiken så satans ball, det är liksom lite skumma ljud och sen den där melodislingan och så är det så bestämt på något sätt.
Det här är inte den riktiga videon, det är en amatör som har gjort den. Rätt bra faktiskt, inte så seriöst gjord dock.
Bered er, för här kommer den: PLACEBO - POST BLUE
Jag älskar texten, det återkommande "It's in the water baby..." ger låten något form av sammanhang.
Sedan är musiken så satans ball, det är liksom lite skumma ljud och sen den där melodislingan och så är det så bestämt på något sätt.
Det här är inte den riktiga videon, det är en amatör som har gjort den. Rätt bra faktiskt, inte så seriöst gjord dock.
Bered er, för här kommer den: PLACEBO - POST BLUE
It's in the water, baby, it's in the pills that bring you down
It's in the water, baby, it's in your bag of golden brown
It's in the water, baby, it's in your frequency
It's in the water, baby, it's between you and me
It's in the water, baby, it's in the pills that pick you up
It's in the water, baby, it's in the special way we fuck
It's in the water, baby, it's in your family tree
It's in the water, baby, it's between you and me
Bite the hand that feeds, tap the vein that bleeds,
Down on my bended knees, I break the back of love for you
I break the back of love for you
ÅNGEST ÅNGEST ÅNGEST
Jag kom nyss att tänka på en sak. En sak jag inte tänkt på på väldigt väldigt länge faktiskt, något som jag vetat väldigt länge men helt enkelt inte vill tänka på. Något som får det att knytas i hjärtat på mig.
Jag har en farfar. Han är rätt gammal. 75 i år. Han är snäll, rätt sträng men det är bara för att han är rädd om oss, han ser till så att vi inte leker med ljus eller gör dumma grejer rent allmänt. Som gammal rektor frågar han alltid vad vi lär oss i skolan och hur betygen ser ut och sådant.
Han är väldigt smal, skrynklig och kutryggig - som gamla är ibland. Han står i rätt skarp kontrast till min farmor, som alltid vill ha något att göra och är rätt käck. Farfar är lugn och röker som en skorsten.
På kvällarna somnar han ofta i en soffa med händerna på magen och hörlurar på öronen. Han lyssar på ljudböcker, massor, och han har så hög volym så att man hör de lugna rösterna på långt avstånd.
Anledningen till att han lyssnar på denna massa ljudböcker är att han ser dåligt. Väldigt väldigt dåligt. Han har någon ögonsjukdom, jag vet inte vad den heter, som gör att hans syn bara blir sämre och sämre. Min pappa äter piller mot det där, så att han inte också ska få den.
Min farfar har inte kört bil på väldigt väldigt länge - han ser inte tillräckligt bra. Han envisas med att läsa tidningen varje dag. Förut behövdes bara förstoringsglas - fruktansvärt starka var de, väldigt roliga också, när man väl lyckades smita iväg med ett från oroliga farfar. Nu står det en stor förstoringsapparat ute i hallen. När farfar lägger tidningen där under så blir bokstäverna närmare en decimeter långa, så att han ska kunna se dem ordentligt.
När jag var liten fick jag bara veta att farfar ser väldigt väldigt dåligt. På senare år heter det att farfar är på väg att bli blind. Snart kommer han inte se mer.
Han kommer inte kunna läsa tidningen alls. Han kommer inte kunna hjälpa farmor med trädgården längre. Han kommer inte få se sin fru mer, eller sina barn eller barnbarn. Aldrig mer.
Det känns förjävligt. Faktiskt.
Det kanske inte låter som en stor grej - han är ju inte på väg att dö precis. Men jag har inte haft någon kontakt med döden, jag känner inte den smärtan. En del av farfar är på väg att dö.
Och det ger mig ångest ångest ångest.
Jag vill att farfar ska se mig växa och sina barn åldras. Men det kommer han inte få.
Vem vet hur länge till han kommer kunna se överhuvudtaget? Ett par år till, tror jag. Men jag vet inte.
Äh, skitsamma. Ni bryr er inte särskilt mycket i alla fall, eller hur?
Klart slut från mig.
Jag har en farfar. Han är rätt gammal. 75 i år. Han är snäll, rätt sträng men det är bara för att han är rädd om oss, han ser till så att vi inte leker med ljus eller gör dumma grejer rent allmänt. Som gammal rektor frågar han alltid vad vi lär oss i skolan och hur betygen ser ut och sådant.
Han är väldigt smal, skrynklig och kutryggig - som gamla är ibland. Han står i rätt skarp kontrast till min farmor, som alltid vill ha något att göra och är rätt käck. Farfar är lugn och röker som en skorsten.
På kvällarna somnar han ofta i en soffa med händerna på magen och hörlurar på öronen. Han lyssar på ljudböcker, massor, och han har så hög volym så att man hör de lugna rösterna på långt avstånd.
Anledningen till att han lyssnar på denna massa ljudböcker är att han ser dåligt. Väldigt väldigt dåligt. Han har någon ögonsjukdom, jag vet inte vad den heter, som gör att hans syn bara blir sämre och sämre. Min pappa äter piller mot det där, så att han inte också ska få den.
Min farfar har inte kört bil på väldigt väldigt länge - han ser inte tillräckligt bra. Han envisas med att läsa tidningen varje dag. Förut behövdes bara förstoringsglas - fruktansvärt starka var de, väldigt roliga också, när man väl lyckades smita iväg med ett från oroliga farfar. Nu står det en stor förstoringsapparat ute i hallen. När farfar lägger tidningen där under så blir bokstäverna närmare en decimeter långa, så att han ska kunna se dem ordentligt.
När jag var liten fick jag bara veta att farfar ser väldigt väldigt dåligt. På senare år heter det att farfar är på väg att bli blind. Snart kommer han inte se mer.
Han kommer inte kunna läsa tidningen alls. Han kommer inte kunna hjälpa farmor med trädgården längre. Han kommer inte få se sin fru mer, eller sina barn eller barnbarn. Aldrig mer.
Det känns förjävligt. Faktiskt.
Det kanske inte låter som en stor grej - han är ju inte på väg att dö precis. Men jag har inte haft någon kontakt med döden, jag känner inte den smärtan. En del av farfar är på väg att dö.
Och det ger mig ångest ångest ångest.
Jag vill att farfar ska se mig växa och sina barn åldras. Men det kommer han inte få.
Vem vet hur länge till han kommer kunna se överhuvudtaget? Ett par år till, tror jag. Men jag vet inte.
Äh, skitsamma. Ni bryr er inte särskilt mycket i alla fall, eller hur?
Klart slut från mig.
torsdag 3 juli 2008
SKRIVKRAMP
Här skrev jag nyss ett långt inlägg om en massa skit men det blev så uruselt, så värdelöst så att jag raderade det direkt.
Det går inte bra idag. Det är den enkla sanningen.
Jag ska återkomma, jag ska skriva bättre och vassare och intressantare, det lovar jag er.
Inte idag bara.
Nu ska jag klä på mig
Det går inte bra idag. Det är den enkla sanningen.
Jag ska återkomma, jag ska skriva bättre och vassare och intressantare, det lovar jag er.
Inte idag bara.
Nu ska jag klä på mig
ONÖDIG STATISTIK
Jag är en sann mattenörd. Det är sant. Ibland blir jag helt pirrig i kroppen när jag tänker på att räkna lite medianer och ställa upp lite division och få klura på några ekvationer. Jag har en tendens att klara skolans matte bra, för allt handlar ju egentligen om att lära sig hur man ska räkna och sen kan man det.
Statistik har alltid varit min grej. Jag har alltid älskat att rita diagram, räkna medelvärde och kan plötsligt komma på någon median som jag vill veta och då sätter jag mig ner och räknar ut det och känner mig glad, helt enkelt. Jag blir belåten. Det känns som om jag har tagit några lugnande tabletter eller något.
En del vet nog att jag har haft SMS Till Alla ett par månader nu (5000 fria sms för 99 kr). Självklart har jag räknat en hel massa statistik.
Så, här kommer det. All fakta om mina smsvanor förra månaden:
Totalt skickade jag 2801 sms på 30 dagar.
Det är alltså 93 sms om dagen.
Medianen är 82. Alltså är det lika många dagar som jag skickat under 82 som jag har skickat över 82.
Med min vanliga taxa skulle alla dessa sms kostat 2493 kr, men nu kostade varje sms 3,5 öre istället för det vanliga 89 öre.
Första veckan skickade jag totalt 554 sms - 79 per dag.
Andra veckan, 896 sms - 128 per dag.
Tredje veckan, 605 sms - 86 per dag.
Fjärde veckan, 536 sms - 76 per dag.
Och då blir det två dagar över, vilket blir 210 sms - alltså 105 per dag i medelvärde.
Statistik är inte svårt, jag vet. Men förbannat kul är det.
Statistik har alltid varit min grej. Jag har alltid älskat att rita diagram, räkna medelvärde och kan plötsligt komma på någon median som jag vill veta och då sätter jag mig ner och räknar ut det och känner mig glad, helt enkelt. Jag blir belåten. Det känns som om jag har tagit några lugnande tabletter eller något.
En del vet nog att jag har haft SMS Till Alla ett par månader nu (5000 fria sms för 99 kr). Självklart har jag räknat en hel massa statistik.
Så, här kommer det. All fakta om mina smsvanor förra månaden:
Totalt skickade jag 2801 sms på 30 dagar.
Det är alltså 93 sms om dagen.
Medianen är 82. Alltså är det lika många dagar som jag skickat under 82 som jag har skickat över 82.
Med min vanliga taxa skulle alla dessa sms kostat 2493 kr, men nu kostade varje sms 3,5 öre istället för det vanliga 89 öre.
Första veckan skickade jag totalt 554 sms - 79 per dag.
Andra veckan, 896 sms - 128 per dag.
Tredje veckan, 605 sms - 86 per dag.
Fjärde veckan, 536 sms - 76 per dag.
Och då blir det två dagar över, vilket blir 210 sms - alltså 105 per dag i medelvärde.
Statistik är inte svårt, jag vet. Men förbannat kul är det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)