Tågresa

Här tänkte jag skriva ett ilsket hatinlägg efter min tågresa ner till rötterna och Skåne. Men jag tappade lusten, luften gick ur mig.
Jag tänkte skriva om hur min irritation växte tillsammans med mitt illamående efter läsningen, hur mitt hat mot mänskligheten bara blev mer och mer tydligt. Jag tänkte berätta om hur jag äcklat tittade på gubben som sov med öppen mun och körde fingret långt upp i näsan, om tanten som sörplade päron - inte åt päron, nej, knappast, utan sörplade päron. Verkligen sög upp fruktsaften och slafsade som om hon var fem och inte sjuttiofem. Sedan tänkte jag komma till det vidrigaste av allt - tanten med pottfrillan och de för korta byxorna som var så ivrig att hjälpa alla. Det var så tydligt att hon ville bli behövd, ville bli sedd, antagligen hade velat det hela sitt liv. Hon som skrek instruktioner till alla som passerade. "Du måste rycka i dörren på toaletten! Sådär ja!", oavsett om de skulle dit eller inte. Lite för desperat i sin önskan om att vara en bra medmänniska. En typisk "vän av ordning" som skickar in små insändare till lokaltidningen.

Men som sagt, luften gick ur mig. Det blev inte bra. Det är inte bra med massor av hat, faktiskt. Ingen tjänar på det.
Så nu sitter jag här och känner mig äcklig och vidrig och värdelös själv. Det sägs ju att det man hatar hos andra har man oftast själv och det stämmer väldigt väl i det här fallet - jag hatade mina medpassagerare för att de var människor. Och jag är en människa. Enkel matematik.

Skor, skor, skor...

Jag har en nyfunnen besatthet.
Nej, det är fel sagt egentligen. Den har funnits i många år, grott långsamt och bidat sin tid, men nu de senaste dagarna har den verkligen blivit extrem, denna besatthet.

Jag älskar skor.
Jag älskar höga skor, låga skor, sneakers, högklackat, stövlar, converse, kängor, alltihopa! Jag kan inte få nog. När jag går ute bland folk tittar jag inte längre på deras ansikten eller kläder eller något, jag stirrar på deras fötter. Och ofta ser jag ett par vackra skor vandra förbi och då gnistrar det till av lycka i hjärtat.
Skor gör mig lycklig. Hur sorgligt är inte det?

Mest av allt älskar jag klackskor. Helst riktigt höga. Sedan spelar det mindre roll om klacken i sig är smal, tjock eller kanske rent av kilklack. Alla stilar, material och färger funkar.
Jag vill bara springa in i alla skoaffärer i hela stan, dra ner alla högklackade skor som finns i storlek 36 och vara lycklig ett litet tag. Så det så.

Psykolog sökes

Jag pratade med O&S om våra fobier och liknande. Jag och S tyckte att O hade en väldig massa och personligen ansåg jag att där låg jag i lä...
Sedan tänkte jag efter.
Jag har ett enormt kontrollbehov, en sjuklig knivfobi, massiv höjdskräck, klarar inte av att sitta med ryggen mot dörrar, clownfobi, klaustrofobi samt en lätt förföljelsemani. Och då kanske jag har glömt någonting också.
Var kommer den ifrån egentligen? All denna ångest, all denna rädsla. Det tål att tänkas på. Jag kanske borde gå till en hjärnskrynklare.

Tre månader

För ungefär ett år sedan hade det gått tre månader. Då kändes det som en enormt lång tid. Tre månader, ett kvartal, en fjärdedel av ett helt år. Då tänkte jag "shit, det har gått tre månader" och var kittlande glad.
Nu har det också gått tre månader. Nu känns det också som en enormt lång tid - mycket har hänt och jag är inte samma Klara längre. Tre månader, ett kvartal, en fjärdedel av ett helt år. Nu tänker jag "shit, det har gått tre månader" och blir nästan tårögd.

Tre månader. Ett kvartal. En fjärdedel av ett helt år.
Hur mycket längre tänker jag slösa bort min dyrbara tid på att deppa?
Nu sätter jag ner foten. Det räcker så. Det räcker och blir över med ett halvt halvt år. Detta är en ny start.

Så nära får ingen gå

Och där stod jag.
Det doftade blöt asfalt, mopedavgaser och stora planer. Som om sommaren hälsade på en stund. Jag såg upp mot det röda huset. Huset där de där ögonen och det där leendet bor. Fönstrerna var bara varmgula fyrkanter. Det såg hemtrevligt ut.
Jag stod där och tittade ett tag.


Och visste att det var lönlöst.
Att det inte fanns en chans.
Att så nära får ingen gå, som Jocke viskade i mitt öra.
I alla fall inte jag.

Shouldn't tell you all I've got inside but I just need to get it out

De där ögonen. De där jävla ögonen. Jag kan inte sluta tänka på de där ögonen. De bara omfamnar mig och jag bara drunknar i dem men jag har absolut ingenting emot det. Jag skulle kunna falla ner i de där ögonen varje dag, hela tiden.
Och det där leendet. Det där fantastiska, vitglittrande leendet. Hjärtat bara skälver, fladdrar med fjärilsvingar, studsar okontrollerbart mot bröstkorgsburen. Men jag har ingenting emot det heller. Det där leendet får gärna stanna här.

Can't get you off my mind,
It's only you I think about.

I hope you're as happy as you're pretending

Förr var jag olyckligt kär, nu är jag bara olycklig.

Världens bästa Eppu

Min vän Eppu är en av de allra bästa människorna jag vet. Han är en sådan fantastisk, osjälvisk själ så att det är helt galet.

Det skulle vara extremt orättvist av mig att säga att han var den enda som fanns för mig när jag mådde som sämst, för det är inte sant. Det var jag som envist vägrade utnyttja någon annan än Eppu.

För han hanterar mig så himla bra. När jag skriver att jag vill dö blir han inte upprörd, inte alls arg, utan han bara säger till mig att jag inte alls vill det egentligen. Och det vill jag ju inte. Jag förstår inte hur han lärt känna mig så bra, bättre än jag känner mig själv, men på något sätt har han lyckats med det.

När jag beter mig som en stor bitch mot honom och säger att han ska dra åt helvete utan att han har gjort något egentligen så säger han bara att han stannar med mig oavsett. Och det är värt mer än allt guld i hela världen.
Jag hoppas att alla någon gång finner en sådan uppoffrande människa som Eppu är för mig.

Eppuhest, jag älskar dig.

Jag sitter här och sneglar

Jag bestämde mig ju. För att bearbeta det genom att skriva om det. Bara för min egen skull. Ingen ska få läsa.
Men nu sitter jag här och sneglar på blocket. Jag skrev i det igår men vågar inte öppna det idag. Det är för mycket minnen som rörs upp. För mycket gamla känslor. Lycka som jag inte har rätt till idag. Sorg som jag egentligen inte heller har rätt till men känner hela tiden i alla fall.
Jag kan bara inte förmå mig att öppna det, andas och ta itu med det. Ta itu med allt.

Kom igen nu, Klara. Dags att ta itu med det. Dags att ta itu med ditt liv.

Det här inlägget är tillägnat Kent

Jag minns första gången jag lyssnade på Kent.

Ja, okej, jag hade hört lite förut, men mainstream som jag var tjöt jag ungefär: "NEJ BORT MED EMOMUSIKEN!!!" och höll för öronen. Det finns en tunn men dock viktig gräns mellan att höra och att lyssna.


Det var en varm, seg sommardag. Säkerligen i mitten av lovet, då man vant sig vid att vara ledig och inte kan tänka sig att man en dag ska återvända till skolan. Jag tror att det var 2005 men jag är inte riktigt säker.

Efter att lyssnat länge på Oliwia och Sarahs ständiga tjat om Kent var jag tvungen att testa när jag hittade mammas exemplar av "Kent", deras debutalbum, i cdsamlingen. Det var av en ren slump. Jag hade tråkigt, gick runt för att hitta något att göra, och så bara såg jag den. Helt plötsligt.

Genast tog jag den, ett par hörlurar och min bärbara cdspelare och gick ut och satte mig i en stor solstol i trädgården. Jag var nyfiken, jag var spänd av förväntan. I med skivan, på med lurarna, ut med texthäftet så att jag kunde se vad det var han sjöng för något med sin grötiga röst, den där Joakim Berg.

Jag var fast. Redan från första sekunderna av Blåjeans var jag fast. Sedan dess har det inte funnits något annat riktigt. Jag har haft perioder, visst, men jag återvänder alltid. Till Kent. Till mitt Kent. Min första största kärlek.


Jag har Kent att tacka för mitt liv. Jag vet inte vem jag hade varit idag om Kent inte hade funnits, om jag inte öppnat ögonen för dem. Grabbarna finns där när ingen annan förstår, Joakims texter sätter alltid ord på mina känslor. Jag kan inte förklara i ord hur mycket jag älskar dem, hur mycket de och deras musik betyder för mig.

Allt. Allt, helt enkelt.


Markus Mustonen, Martin Sköld, Sami Sirvio och Joakim Berg. Ni är mina gudar. Tack för allt.