tillbakablick

jag vet inte när hur varför jag blev kär i pojken egentligen. jag minns inte ett ögonblick då jag kan se tillbaka och säga att där, det var där det hände.
men jag minns min födelsedag tvåtusensju.
jag sprang till spanskan i högstadiehuset och han satt där utanför sitt klassrum och han la huvudet på sned och tittade på mig väldigt underligt.
det kan bero på att det stod fjortis i min panna och att vi var högljudda och försenade och skrattande rusade genom huset.
hursomhelst så kände jag hur det sög till i magtrakten och jag fladdrade lite och höll på att snubbla i trappan och vågade bara titta snabbt på honom.
det var två dagar innan vi började prata.
sjunde december tvåtusensju hade vi vår första msnkonversation och vi pratade till halv två på natten. ofantligt sent tyckte jag då.

och hur skulle jag kunna veta vad jag startat.
hur det skulle bli.
hur skulle jag kunna veta att han var den jag skulle spendera följande år med.
att han var den jag skulle älska över allt annat och aldrig kunna slita blicken ifrån.
att han var den jag aldrig skulle kunna sluta tänka på.

att vi skulle misslyckas med att titta på så många filmer.
att vi skulle spendera så många timmar bara liggandes i sängen med min näsa på hans hals och hans ansikte i mitt hår och prata bort tiden.
att han skulle känna mig bättre än någon annan.

jag ångrar ingenting.

03:02

http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.9111466&scrollIndex=10





jag läser om andras kärlek och först blir jag glad för att sånt vackert finns
för att folk får uppleva det
ni vet morgonkyssar pirret hemligheterna lyckan

sedan blir jag avundsjuk och det värker i mig
för jag vill också när är det min tur det är aldrig min tur

och jag läser nederstående och det gör för ont
och jag gråter fast jag inte borde

Östra gymnasiet

Imorgon är det en vecka sedan jag började på Östra.
De första dagarna väntade jag bara på att jag skulle slippa det där jävla stället och återvända till min Trångsundsskola.

Men jag har liksom insett det nu.
Aldrig mer 7-9 R. Aldrig mer sitta i vårt grupprum eller smita ner till musiksalen eller dricka kaffe i matsalen tills rasten är slut eller chilla i soffan eller ha ea eller äta frukost på skolan. Aldrig mer samma trygghet, samma känsla av att längta till skolan och höra hemma där.
Nu är det SPBE09 som gäller.
Nya människor, nya lokaler, nya lärare, nytt skåp, nytt allt.
Kanske kommer jag känna mig trygg där. Kanske kommer jag längta dig och höra hemma där också.
Men jag tror fan inte att samma känsla av gemenskap och självklarhet som fanns på Trångsund kommer finnas.

Jag trivs. Det gör jag verkligen.
Julia började i min klass i fredags och gjorde det hela uthärdligt. Resten av klassen börjar krypa fram ur sina skal. Det blir mer och mer avslappnat och alla jag pratat med hittills är trevliga. Lärarna verkar bra.
Jag är taggad för att det ska börja på riktigt, nu vill jag ha något att bita i.

En vecka av de tre åren har gått. Vi får se hur det artar sig.

Klara hjärta Rockville

Jag är så glad och tacksam och allt det där för att Rockville finns,
och att det finns så nära mig.
Det spelar ingen roll hur pissig dagen har varit, det spelar ingen roll om jag bölat eller varit skitförbannad eller haft asmycket ångest,
när jag går hem från Rockville dansar jag ändå fram och sjunger till Håkan Hellström och allting bara ler,
inte ens de mörka vägbitarna där lamporna är trasiga skrämmer mig.

Att sitta i sofforna och sjunga konstiga stämmor.
Att sjunga disneylåtar och prata om My Little Ponies med Moe.
Att kladda på närvarolistan.
Att smita ner och lyssna i replokalerna.
Att prata med Stefan om varför han ser ut som en roddare.
Att kunna prata med vem som helst om vad som helst utan att det är ett dugg konstigt.
Att diskutera Kristians skägg.
Att prata Harry Potter med Jake.
Att vara barnslig och veta att ingen bryr sig för vi är alla barnsliga.
Att veta att det alltid, alltid, varje måndag till torsdag mellan arton och tjugoett, finns någon man kan prata med.
Att prata allvar och deppa i soffan utanför men slippa göra det ensam.
Att prata om musik och plinka på en gitarr.
Att dansa till gå hem-låten.
Och allt det andra såklart.

Allt.
Går inte att beskriva.
Rockville är som inget annat ställe är och det är bäst.

Som kärleken på film betyder ingenting

Om livet hade varit en film så hade Någon råkat passera när jag satt där och gungade och lyssnade på Tidvis
Någon hade sagt åh lyssnar du på den låten den är så fin och den känns så mycket tycker du inte?
Jag och Någon hade fortsatt prata om musik och allt och inget på samma gång
och plötsligt hade det där hålet i bröstkorgen när Något alltid saknades fyllts igen

och Någon skulle aldrig lämna mig på marken gråtandes tills jag spricker
Någon skulle alltid svara när jag ringde
Någon skulle stå utanför min dörr vid tre på natten om jag bad om det
Någon skulle aldrig ångra en kyss

Men livet är ju som bekant ingen film.

Sommarlögn

och det går så jävla fort hela tiden
från ingenting till allt till ingenting igen

och du ljuger för mig lika mycket som sommaren
- varma löften om kyssar och kärlek
men sedan kommer natten i alla fall och
då är allt bara kallt och mörkt och ensamt igen

Flashbacks

När jag stod där med hans arm runt mig och min arm runt honom så ville jag aldrig att ögonblicket skulle passera men det gjorde det förstås.
Bara han som fick mitt huvud att snurra och bara känslan av hans kropp mot min genom tyger och bara tanken som svepte genom mitt huvud - jag vill stå här för alltid. För bra för att vara sant. Såklart.
Och sedan bara vi två och han som ser på mig och han som lutar sig mot mig och sedan våra läppar och våra andedräkter och några oviktiga ord som jag inte ens kommer ihåg nu och sedan bara panna mot panna och långsamma andetag.

Och nu.
Som alltid.
Ingenting.

Han är egentligen bara en symbol för att allt gör ont och allt försvinner.

Och jag kämpar för att tro att när det är meningen, då jävlar. Det var bara inte den här gången.

och den där kyssen betydde nog mer för mig än vad jag någonsin kommer våga erkänna

Någonstans kände jag ändå det
Att det kanske inte riktigt var meningen
Vi gick liksom inte riktigt i takt

Ibland tror jag att ingen riktigt går i min takt

statistik

fyrahundraåttiosju
sånger i telefonen
men ingen som gör lika ont
som du

tvåhundraåtta
dagar utan dig

femtusenåttahundraelva
förlorade tårar

en flicka
en pojke
och ett brustet hjärta

13-14 augusti

Jag sitter på golvet och lyssnar på wrock och tycker synd om alla som inte känner såhär ibland
ont för att man aldrig själv får sitta under det förtrollade taket i Stora salen
lycka för att något så vackert och underbart som magi finns i alla fall i böckerna och i oss
avund för att Ron Weasley aldrig blir vår
kär i allt och alla som har med Harry Potters värld att göra

och gemenskapen - herregud, gemenskapen.
När jag sitter här, med de finaste människorna och nördarna jag vet, då gör det nästan inget att brevet aldrig kom

och dina ord nålade upp mig mot väggen som om jag vore en fjäril
jag har alltid velat vara en fjäril flyga högt och
aldrig titta ner men
för att flyga som en fjäril så
måste man falla som en fjäril

och jag föll
och jag föll till dig
och du nålade fast mig mot väggen

Åka tåg

Finns inget som miljöombyte
Plötsligt öppnar slussarna och tankar flödar klart
Ord flyter fritt

Bara att se nya träd
Stirra på nya väggar
Leva under en ny bit himmel
Och alla spärrar släpper

Noll

och jag minns hur jag brukade sätta i B-sidor i den stora cd-spelaren på nedervåningen när jag hade sovmorgon och alla andra gått hemifrån och lyssna på Noll, den första kentlåten jag verkligen älskade
Jag låg på golvet och det gjorde så ont men jag kunde inte låta bli för den låten förklarade något för mig som jag inte förstått innan

Nu sitter jag på tåget hem och lyssnar på den igen och bara älskar den
Jag förstår ännu bättre nu och det gör lite ont såklart men så är det ibland



Om jag förlorar dig
Så förlorar jag synen
Om jag förlorar dig
Då har jag ingenting kvar
Förlåt mig men du är allt jag har

Du är tunn som luft
Du är nästan perfekt
Du gör mig lugn när alla ljusen har släckts
Bara en sekund då är jag nästan perfekt
Kom gör mig lugn
Jag klär i din andedräkt

Mitt glas

Hur är det nu, med de där glasen?
Ni vet
Är det halvtomt, ditt jävla neggo?
Eller halvfullt, satans solskensmänniska?

Jag har en kär vän som helt enkelt säger - jag är realist. Det är någon vätska i glaset.


Jag ser det som:
Mitt glas är halvtomt
Men alla andras är halvfulla
Så vad väntar ni på?

Filosofi

Jag har hört folk säga att kärlek är som en
Fjäril
Lika svår att fånga
Lika lätt att förlora
Håll den för hårt och döda den
Håll den för löst och se den fly

Eller något åt det hållet

B-U-L-L-S-H-I-T
Är allt jag har att säga

För jag har liksom fångat hundratals fjärilar
Känt dem fladdra mot handflatan
Men aldrig riktigt tagit ett hjärta

3/8 01:37

än fanns det tusentals tårar kvar
de var dina att ge vem som helst

jag lyssnar på mannen i den vita hatten, minminmin låt
alla svikare kan bara dra åt helvete,
alla som lämnade oss kvar
som siktade där det gjorde mest ont
som aldrig höll vad de lovade
som aldrig brydde sig

jag är livrädd för att leva och jag är dödsrädd för att dö



mitt lopp är kört
gitarristen blir aldrig min
han blev också någon annans
precis som Pojken



ensam nu
som alltid
det är mörkt ute inne i mig
men i mitt växthus är jag säker där växer avund klar och grön
det är jag och jocke berg
vi rider ut den här augustinatten tillsammans
(augusti i helvetet)



vi har klarat värre