om man har ett hjärta som slått kanske fem hundra miljoner slag och som envist bara bultar bultar bultar fel

om man faktiskt hittar någon som får hjärtat att rusa sådär och sedan alldeles för sent inser att det är så hopplöst att loppet är kört innan det ens har börjat

och om han har en flickvän med grönsaksnamn som alla säger är dum-i-huvudet och ser-inte-bra-ut och som gjort sådär mot honom som jag aldrig skulle kunna göra för han är alldeles för vacker för att förråda

om han ändå ändå ändå alltid tar tillbaka henne (det är väl den där kärleken som står ivägen) fast han liksom måste förstå vad man känner för ens blickar bränner i hans rygg och jag hälsar nonchalant men du måste vara dum om du inte ser att jag är kär

vad ska man göra då egentligen?

på tåget idag. hörde något. ett halvt telefonsamtal. en tjej med fötterna på sätena.
"jag förstår inte dem. jag förstår inte hur de kan tycka att de passar ihop, vad de ser i varandra. eller... jag förstår ju henne. han är ju underbar.
det är typ tre veckor sedan jag insåg att jag kände såhär och jag måste komma ur det. alltså verkligen måste."

ville bara gå fram till henne och säga hej jag är också inne på min tredje vecka nu visst suger det?
kändes som att hon kanske också gick och lyssnade på kent när Insikten plötsligt slog ner henne på knä och hon liksom stod maktlös inför kärleken igen.
kändes som om hon också dunkats gul och blå av hoppet/hopplösheten om vartannat.
kändes som om vi skulle kunna ha en del att prata om.

ångrade mig igen. det här är nog det finaste.

de skulle inte ses på flera veckor. det var sommarlov och de skulle åt olika håll. precis innan det var dags för honom att gå så tog han den tjocka filtpennan som hon alltid använde för att skriva töntiga meddelanden på hans armar. skrev två ord på henne.
två ord, sex bokstäver, versaler. ETT LIV.



hon förstod ingenting. tittade på orden och tittade på honom. ägnade de sista fem minutrarna åt att tigga och be om en förklaring. han vägrade berättta. sa att du får veta när vi ses igen. nu har du något att fundera på. men när vi ses igen. då ska jag berätta.

men hon var så ivrig att få veta. och han var så ivrig att få berätta. så samma kväll fick hon ett sms som hon sedan läste så ofta att hon kunde det utantill.
ska berätta vad jag menade med ett liv vi två delar ett gemensamt liv du och jag lever i samma andetag mitt liv ska delas med dig föralltid därmed är våra liv ett jag älskar dig föralltid du är allt.

nej förresten. det här är det allra finaste ögonblicket någonsin.

att sova tillsammans var det bästa. att ligga så tätt tätt intill med varje centimeter hud pressad mot honom med hans smala armar runt henne hennes näsa i hans halsgrop hans ansikte i hennes hår.
visst sov man dåligt och visst var det klibbigt och varmt men att vakna och få sömniga kyssar och känna kärleken fylla varje vrå i det kolsvarta rummet. det gjorde det så värt så att det nästan var löjligt.
de evighetslånga mörka nätterna när han värmde hennes säng och hjärta. de var det bästa.

efter första natten tillsammans. första natten de somnade och vaknade i ett virrvarr av armar ben sängkläder kärlek kyssar. då såg han henne i ögonen och log så att tandställningen glimmade. sen vågade han inte se på henne mer för då sa han:
"märkte du att jag inte sov i natt?"
"nej" svarade hon och kände sig lite skamsen av nån anledning.
"jag sov typ två timmar. och det är för att när jag låg där med dig i mina armar så insåg jag att jag inte kommer bli lyckligare igen i hela mitt liv. jag tänkte inte slösa bort det på att sova."

om ni vill läsa om det kanske allra finaste ögonblicket i mitt liv så kan ni göra det här

Sommar. Början av juli. Fönstret står på vid gavel. Barn skriker ut sin glädje. Hysteriska skratt. En belåten fågel kvittrar lågmält någonstans. Lummigt grönt, solsken.
En stor låda på golvet. En omonterad stereo. En riktig, med två stora högtalare och klockfunktion. Hon lusläser bruksanvisningen, vill inte göra fel, vill förstå allt, vill ha full koll. Precis som vanligt.
Men inte han. Säkra fingrar plockar upp sladd efter sladd. Han vet var allting ska sitta. En halvtimme tar det, sedan står den klar och skinande ny på skrivbordet.
Hon piper förtjust, smeker knapparna, granskar fjärrkontrollen, ger honom en tack-för-hjälpen-kyss.
"Den måste invigas", konstaterar hon och väljer omsorgsfullt ut en skiva. Det är viktigt att det blir rätt låt från rätt skiva. Det är avgörande. Det känns.
Håkan Hellström blir det. Skarpa tonårskänslor, svindlande kärlek, fest fest fest. Det blir bra. Ut ur fodralet. In i spelaren. Upp med volymen så högt det går. Upp med basen. Fjärde låten.

En plinkade gitarr. Basen känns i golvet.
Dom är uppe på taken alla är högt över staden sommarn snurrar fort när vi bara snöar bort.
Hon kysser honom, tacksam för hjälpen, tacksam för att hon finns, tacksam för att han finns, men mest av allt tacksam för att han finns tillsammans med henne.
Om du vill ha mig nu kan du få mig så lätt och de kysser varandra som om tiden stannat men långt borta, utanför fönstret, fortsätter fågeln sjunga och barnen fortsätter leka. Som om ingenting hade hänt.


Som om hon inte nyss gett bort sig själv till honom igen. Som om hon inte nyss insett hur sant det är, att om han vill ha henne så kommer han alltid få henne så lätt.

(k som i kentskadad)

jag har försökt
jag har försökt
och jag försöker igen

tiden går
om hundra år
är vi stjärndamm min vän


jag har försökt. och jag har försökt.
men 2009 är bara inte mitt år.
och jag kommer försöka igen. för det är sån jag är.
dum&naiv&lättlurad.

tiden går och om hundra år finns ingen av oss kvar så det är lika bra att skrika klart nu.

så snart jag kan så drar jag härifrån. bort från skogås/trångsund för att aldrig mer komma tillbaka.
aldrig har jag hatat den här förorten mer.

vill inte bo i ytliga villaområden, falskt mysiga radhus, höghus där kvinnor blir våldtagna i källaren, bland skogar där barn hittar knarkarsprutor och löparspår där flickor blir jagade av män som flåsar dem i nacken.
måste bort från femtonåringar som bränner hus och blir beskjutna av polisen. från nya knivskador varje helg då väktarna i centrum inte vågar gripa in. från en insatsstyrka från polisen en helt vanlig torsdagskväll. från där folk röker på och slår ner andra och försöker köra över poliser för det finns inget annat att göra.

klarar inte av att höra om kvinnan i kafét som blivit knivhuggen av sin man eller om sextonåringen som blev nerstucken på tågstationen eller om en kompis kompis som slog ner en annan kompis kompis eller om en vän till som blir misshandlad bara för att han befann sig på fel plats vid fel tidpunkt.

är så trött på det eviga hänget i centrum, på samma hockeykillar som joggar förbi samma hockeyhall samma tid varje vecka, på att ständigt vara rädd och orolig, på att inte kunna gå hem själv på natten för att man befinner sig på fel sida järnvägen vilket ökar risken för våldtäkt med 200%, på alla rykten och allt skitsnack.
trött på dekadenta fester där man aldrig spelar håkan hellström och bara dricker billigt vin och äcklig vodka. på smygrasismen och fördomarna. på rädslan och ångesten. på flykten, alltid flykten.

snart drar jag. och det ska bli så jävla skönt.

hatar att en del pojkar med lite för snea leenden kan få en att känna sig som en på miljonen när man egentligen bara är ännu ett nummer i telefonboken.

och jag vill bara riva ut hjärtat lägga det i en liten låda med krulligt presentsnöre runt och se in i hans ögon och säga här. här har du och placera lådan i hans hand.
det enda jag kan önska är att han skulle ta emot det beundra min gåva som är allt jag skulle kunna ge placera det högst uppe på någon piedistal och aldrig någonsin plocka ner det.

men jag vet jag märker jag förstår. att den önskningen inte kommer slå in.
och jag tänker inte lägga mitt stackars lilla hjärta i handen på någon som bara klämmer sönder det.

så istället lyssnar jag på tidvis och sörjer någonting som aldrig fick finnas.

jag har en vän som jag går till ibland.
han bor mindre än en kentlåt ifrån mig. jag har känt honom i nästan hela mitt liv. eller i alla fall så länge jag kan minnas.

jag kan inte säga att jag litar på honom. jag kan inte säga att han känner mig bättre än de flesta. jag kan inte säga att vår vänskap är på en särskilt djup nivå.
men han är en trygghet som få andra.
med honom är allt som det alltid har varit. det är därför jag älskar honom.
för att han vet hur jag är och jag vet hur han är och vi vet var vi har varandra. precis som alltid.

nattluften virvlar in i mitt fönster och jag är yr för i mitt huvud är det bara
tröjan över hans skulderblad hans färgglada strumpor hans skratt hans allvarliga ögon i ett samtal hans bröstkorg i höjd med mina ögon hans armar runt mig bara en liten kort meningslös stund

och jag vill riva allt vill trasa sönder det vill sparka något i bitar
var det inte det här jag önskade mig?
var det inte det här jag ville ha?

anade första gången jag såg honom att det skulle bli såhär. anade att jag inte skulle kunna hindra det från att hända.
och nu står jag där igen. chanslös.
och vill slita lungor&hjärta ur kroppen på mig.

hopplös romantiker söker annan hopplös romantiker för hångel och alternativtkanskemöjligtvis livslång kärlek