Jag bestämde mig ju. För att bearbeta det genom att skriva om det. Bara för min egen skull. Ingen ska få läsa.
Men nu sitter jag här och sneglar på blocket. Jag skrev i det igår men vågar inte öppna det idag. Det är för mycket minnen som rörs upp. För mycket gamla känslor. Lycka som jag inte har rätt till idag. Sorg som jag egentligen inte heller har rätt till men känner hela tiden i alla fall.
Jag kan bara inte förmå mig att öppna det, andas och ta itu med det. Ta itu med allt.
Kom igen nu, Klara. Dags att ta itu med det. Dags att ta itu med ditt liv.
lördag 7 mars 2009
onsdag 4 mars 2009
Det här inlägget är tillägnat Kent
Jag minns första gången jag lyssnade på Kent.
Ja, okej, jag hade hört lite förut, men mainstream som jag var tjöt jag ungefär: "NEJ BORT MED EMOMUSIKEN!!!" och höll för öronen. Det finns en tunn men dock viktig gräns mellan att höra och att lyssna.
Det var en varm, seg sommardag. Säkerligen i mitten av lovet, då man vant sig vid att vara ledig och inte kan tänka sig att man en dag ska återvända till skolan. Jag tror att det var 2005 men jag är inte riktigt säker.
Efter att lyssnat länge på Oliwia och Sarahs ständiga tjat om Kent var jag tvungen att testa när jag hittade mammas exemplar av "Kent", deras debutalbum, i cdsamlingen. Det var av en ren slump. Jag hade tråkigt, gick runt för att hitta något att göra, och så bara såg jag den. Helt plötsligt.
Genast tog jag den, ett par hörlurar och min bärbara cdspelare och gick ut och satte mig i en stor solstol i trädgården. Jag var nyfiken, jag var spänd av förväntan. I med skivan, på med lurarna, ut med texthäftet så att jag kunde se vad det var han sjöng för något med sin grötiga röst, den där Joakim Berg.
Jag var fast. Redan från första sekunderna av Blåjeans var jag fast. Sedan dess har det inte funnits något annat riktigt. Jag har haft perioder, visst, men jag återvänder alltid. Till Kent. Till mitt Kent. Min första största kärlek.
Jag har Kent att tacka för mitt liv. Jag vet inte vem jag hade varit idag om Kent inte hade funnits, om jag inte öppnat ögonen för dem. Grabbarna finns där när ingen annan förstår, Joakims texter sätter alltid ord på mina känslor. Jag kan inte förklara i ord hur mycket jag älskar dem, hur mycket de och deras musik betyder för mig.
Allt. Allt, helt enkelt.
Markus Mustonen, Martin Sköld, Sami Sirvio och Joakim Berg. Ni är mina gudar. Tack för allt.
Ja, okej, jag hade hört lite förut, men mainstream som jag var tjöt jag ungefär: "NEJ BORT MED EMOMUSIKEN!!!" och höll för öronen. Det finns en tunn men dock viktig gräns mellan att höra och att lyssna.
Det var en varm, seg sommardag. Säkerligen i mitten av lovet, då man vant sig vid att vara ledig och inte kan tänka sig att man en dag ska återvända till skolan. Jag tror att det var 2005 men jag är inte riktigt säker.
Efter att lyssnat länge på Oliwia och Sarahs ständiga tjat om Kent var jag tvungen att testa när jag hittade mammas exemplar av "Kent", deras debutalbum, i cdsamlingen. Det var av en ren slump. Jag hade tråkigt, gick runt för att hitta något att göra, och så bara såg jag den. Helt plötsligt.
Genast tog jag den, ett par hörlurar och min bärbara cdspelare och gick ut och satte mig i en stor solstol i trädgården. Jag var nyfiken, jag var spänd av förväntan. I med skivan, på med lurarna, ut med texthäftet så att jag kunde se vad det var han sjöng för något med sin grötiga röst, den där Joakim Berg.
Jag var fast. Redan från första sekunderna av Blåjeans var jag fast. Sedan dess har det inte funnits något annat riktigt. Jag har haft perioder, visst, men jag återvänder alltid. Till Kent. Till mitt Kent. Min första största kärlek.
Jag har Kent att tacka för mitt liv. Jag vet inte vem jag hade varit idag om Kent inte hade funnits, om jag inte öppnat ögonen för dem. Grabbarna finns där när ingen annan förstår, Joakims texter sätter alltid ord på mina känslor. Jag kan inte förklara i ord hur mycket jag älskar dem, hur mycket de och deras musik betyder för mig.
Allt. Allt, helt enkelt.
Markus Mustonen, Martin Sköld, Sami Sirvio och Joakim Berg. Ni är mina gudar. Tack för allt.
måndag 23 februari 2009
Måndag ringer ge mig styrka att stå
Jag mår bra.
Det är sant!
Och det är underbart.
Jag saknar honom inte. Inte egentligen. Inte längre. Jag kommer ihåg varför jag inte vill ha tillbaka honom och jag påminner mig hela tiden. För det är sant. Jag vill inte ha tillbaka honom. Det är egentligen lika bra att det tog slut. Det är det. Det är så skönt att inse det - det gör mig nästan lycklig.
Jag pratar med massor av roliga, nya människor. Det är lov. Jag lyssnar på bob hund och äter vaniljyoghurt. Det är fint!
Klart slut,
varulvstjut!
Det är sant!
Och det är underbart.
Jag saknar honom inte. Inte egentligen. Inte längre. Jag kommer ihåg varför jag inte vill ha tillbaka honom och jag påminner mig hela tiden. För det är sant. Jag vill inte ha tillbaka honom. Det är egentligen lika bra att det tog slut. Det är det. Det är så skönt att inse det - det gör mig nästan lycklig.
Jag pratar med massor av roliga, nya människor. Det är lov. Jag lyssnar på bob hund och äter vaniljyoghurt. Det är fint!
Klart slut,
varulvstjut!
onsdag 18 februari 2009
Ljug för mig, ja ljug för mig
Jag är så trasig.
Jag skrämmer mig själv.
Hela dagen var en plåga. Nej, inte hela. Större delen.
Spelturneringen gjorde att jag tillbringade nästan hela dagen i höghuset. Alltså såg jag honom, hela dagen. Jag vet inte hur många gånger jag bröt ihop.
Ja, jag saknar honom. Jättemycket. Jag gör det. Det finns ingen anledning att förneka det.
En lugn stund hade jag. På väg till bussen. Då var jag nästan lycklig. Så nära jag kan komma, i alla fall, tror jag. Solen sken på riktigt, så det var inte så kallt trots att det blåste. Jag sparkade på gruset så att somriga dammoln blåste upp. Jag lyssnade på kent och bara andades.
Tyvärr varade det inte längre.
Jag skrämmer mig själv.
Hela dagen var en plåga. Nej, inte hela. Större delen.
Spelturneringen gjorde att jag tillbringade nästan hela dagen i höghuset. Alltså såg jag honom, hela dagen. Jag vet inte hur många gånger jag bröt ihop.
Ja, jag saknar honom. Jättemycket. Jag gör det. Det finns ingen anledning att förneka det.
En lugn stund hade jag. På väg till bussen. Då var jag nästan lycklig. Så nära jag kan komma, i alla fall, tror jag. Solen sken på riktigt, så det var inte så kallt trots att det blåste. Jag sparkade på gruset så att somriga dammoln blåste upp. Jag lyssnade på kent och bara andades.
Tyvärr varade det inte längre.
tisdag 17 februari 2009
Feber i hjärnan
Något är fel. Det är rätt uppenbart.
Jag fryser och fryser och fryser, klär på mig lager efter lager men fryser ändå. Jag har inte feber. 37, 1, fullständigt normalt. Kanske har jag feber i hjärnan. Eller hjärtat. Något är fel.
Något är fel. Jag var i skolan, det gick rätt bra, jag jobbade med SO:n. Men något blev fel. Jag vet inte vad som hände. Det var röklukten som utlöste det hela kanske. Jag var stressad som fan, men bra stressad. Eld i baken-stressad. Men sedan kom en fjortis med fjällräven jacka som stank rök, min hals kliade, svullnade igen, huvudet värkte och bultade. Världen snurrade.
Och sedan blev det bara mer fel.
Stressen byggdes upp. Det tryckte över bröstkorgen. Det värkte i hjärtat. Mina händer skakade. Jag kunde inte koncentrera mig. Jag kunde inte ens lyssna på musik, alla ljud växte och blev elaka i mina öron.
Något jagade mig. Jag kände det tydligt. Något var efter mig. Jag visste inte vad, men det var inget snällt i alla fall.
Så jag gick hem. Jag kunde inte vara där länge, där väggarna tryckte sig mot mig, rummen snurrade och någon iakttog mig någonstans där jag inte kunde se den. Jag fick panik och gick hem. Jag vet att alla såg hur rädd jag såg var, hur tom, hur trött. Men jag orkar inte bry mig.
Jag gick till bussen. Vinden blåste kall och hård, jag grät och frös om händerna.
Man kan analysera det fram och tillbaka - vad kan orsaka det? Psykisk overload? Prestationsångest? Men det spelar ingen roll. Även om jag skulle fatta varför något är fel, så hindrar inte det att jag inte kan andas på kvällarna när ångesten kommer, det hjälper inte.
Jag vet att det finns folk som försöker förstå, som försöker hjälpa, men de kommer liksom inte ända fram. Det finns bara en som gör det. Och honom kan jag inte prata med. Alls. Jag har inte längre någon rätt att lägga mina bekymmer på honom.
Nu ser det svart ut. Något är fel. Och jag vet fan inte vad jag ska göra.
Jag fryser och fryser och fryser, klär på mig lager efter lager men fryser ändå. Jag har inte feber. 37, 1, fullständigt normalt. Kanske har jag feber i hjärnan. Eller hjärtat. Något är fel.
Något är fel. Jag var i skolan, det gick rätt bra, jag jobbade med SO:n. Men något blev fel. Jag vet inte vad som hände. Det var röklukten som utlöste det hela kanske. Jag var stressad som fan, men bra stressad. Eld i baken-stressad. Men sedan kom en fjortis med fjällräven jacka som stank rök, min hals kliade, svullnade igen, huvudet värkte och bultade. Världen snurrade.
Och sedan blev det bara mer fel.
Stressen byggdes upp. Det tryckte över bröstkorgen. Det värkte i hjärtat. Mina händer skakade. Jag kunde inte koncentrera mig. Jag kunde inte ens lyssna på musik, alla ljud växte och blev elaka i mina öron.
Något jagade mig. Jag kände det tydligt. Något var efter mig. Jag visste inte vad, men det var inget snällt i alla fall.
Så jag gick hem. Jag kunde inte vara där länge, där väggarna tryckte sig mot mig, rummen snurrade och någon iakttog mig någonstans där jag inte kunde se den. Jag fick panik och gick hem. Jag vet att alla såg hur rädd jag såg var, hur tom, hur trött. Men jag orkar inte bry mig.
Jag gick till bussen. Vinden blåste kall och hård, jag grät och frös om händerna.
Man kan analysera det fram och tillbaka - vad kan orsaka det? Psykisk overload? Prestationsångest? Men det spelar ingen roll. Även om jag skulle fatta varför något är fel, så hindrar inte det att jag inte kan andas på kvällarna när ångesten kommer, det hjälper inte.
Jag vet att det finns folk som försöker förstå, som försöker hjälpa, men de kommer liksom inte ända fram. Det finns bara en som gör det. Och honom kan jag inte prata med. Alls. Jag har inte längre någon rätt att lägga mina bekymmer på honom.
Nu ser det svart ut. Något är fel. Och jag vet fan inte vad jag ska göra.
fredag 13 februari 2009
Tre saker jag förstått om mig själv
Idag är en insiktsrik dag.
Först: Jag har insett att jag inte är långsint, nej, men om man en gång har förlorat mitt förtroende så får man inte tillbaka det. Det är jävligt svårt att komma så långt. Då snackar vi major svek. Då snackar vi om någon som säger att den alltid, alltid, alltid ska finnas där men sedan visar sig prata skit. Så illa måste det vara.
Då är det kört. Då går det inte. Då litar jag inte på den idioten igen.
Sedan: Jag behöver inte en kille. Jag har känt mig så ensam, känt mig så misslyckad, känt mig så desperat, bara för att inse: vad fan ska jag med en kille till?
Missförstå mig rätt. Jag skulle älska att bli kär igen. Jag skulle älska att känna alla de där känslorna igen. Men det är liksom okej om det inte blir så. Jag tänker inte ge mig ut på hunt.
Och sist: Jag är så ombytlig, jag vet inte var jag har mig själv, jag är så oberäknerlig och förändras så mycket från dag till dag. Ena dagen struntar jag i skolan och låter det gå som det går - nästa har jag panik över allt jag ännu inte gjort. Ena dagen är jag sorgsen och vemodig över allt jag förlorat - nästa är jag pigg och glad och ser fram emot det som kommer.
Så alla mina insikter kan vara lika betydelsefulla som råttpiss, för de kanske inte gäller imorgon.
Först: Jag har insett att jag inte är långsint, nej, men om man en gång har förlorat mitt förtroende så får man inte tillbaka det. Det är jävligt svårt att komma så långt. Då snackar vi major svek. Då snackar vi om någon som säger att den alltid, alltid, alltid ska finnas där men sedan visar sig prata skit. Så illa måste det vara.
Då är det kört. Då går det inte. Då litar jag inte på den idioten igen.
Sedan: Jag behöver inte en kille. Jag har känt mig så ensam, känt mig så misslyckad, känt mig så desperat, bara för att inse: vad fan ska jag med en kille till?
Missförstå mig rätt. Jag skulle älska att bli kär igen. Jag skulle älska att känna alla de där känslorna igen. Men det är liksom okej om det inte blir så. Jag tänker inte ge mig ut på hunt.
Och sist: Jag är så ombytlig, jag vet inte var jag har mig själv, jag är så oberäknerlig och förändras så mycket från dag till dag. Ena dagen struntar jag i skolan och låter det gå som det går - nästa har jag panik över allt jag ännu inte gjort. Ena dagen är jag sorgsen och vemodig över allt jag förlorat - nästa är jag pigg och glad och ser fram emot det som kommer.
Så alla mina insikter kan vara lika betydelsefulla som råttpiss, för de kanske inte gäller imorgon.
Om du lämnade mig nu
Idag spelade Maria, musiklärare och Mats, matte+no-lärare, den här låten på vår alla hjärtans dag-konsert. Det var så vackert - jag höll på att börja gråta. Jävligt nära var det i alla fall.
Den här låten är skriven till mig. Texten är precis det jag vill säga. Den är precis det jag känner. Ibland. Som sagt, mitt humör växlar så himla mycket fram och tillbaka.
Jag skulle kunna leva utan den där blicken som får mig ur balans
Jag skulle sakna den där stunden som vi har när vi till slut har blivit sams
Jag kanske skulle söka upp kontakter som jag tappat, som jag varit med förut nånstans
Jag antar det finns nån du skulle ringa om jag inte fanns
Jag kanske skulle leta upp nån yngre som en fjäder i hatten
Det skulle bli för tomt om ingen fanns där som värmde i natten
Men jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd, ingen känner mig så väl som du
Jag skulle fastna i min ensamhet igen om du lämnade mig nu
http://www.youtube.com/watch?v=rWUmyXknwpc&feature=related
(det funkade inte att få in videon här)
Den här låten är skriven till mig. Texten är precis det jag vill säga. Den är precis det jag känner. Ibland. Som sagt, mitt humör växlar så himla mycket fram och tillbaka.
Jag skulle kunna leva utan den där blicken som får mig ur balans
Jag skulle sakna den där stunden som vi har när vi till slut har blivit sams
Jag kanske skulle söka upp kontakter som jag tappat, som jag varit med förut nånstans
Jag antar det finns nån du skulle ringa om jag inte fanns
Jag kanske skulle leta upp nån yngre som en fjäder i hatten
Det skulle bli för tomt om ingen fanns där som värmde i natten
Men jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd, ingen känner mig så väl som du
Jag skulle fastna i min ensamhet igen om du lämnade mig nu
http://www.youtube.com/watch?v=rWUmyXknwpc&feature=related
(det funkade inte att få in videon här)
tisdag 10 februari 2009
Mitt humör
Jag har världens humörsvängningar. Det är obehagligt och jobbigt och frustrerande.
Jag är arg på alla och hatar hela världen, jag finner allt irriterande och mänskligheten riktigt dålig och hemsk.
Jag är självständig, jag klarar mig själv, jag behöver i alla fall definitivt ingen kille, jag överväger att leva i celibat eller i alla fall bli lebb.
Jag är glad, jag lever i nuet, jag skrattar på riktigt, jag umgås och tycker det är kul.
Jag är ledsen, jag saknar pojken som kompis för han var den bäste på att lyssna, jag vill gömma mig under en mörk filt, jag vill gråta ögonen ur mig.
Jag har ångest, allt är fel fel fel, jag suger, varför blir allt så värdelöst hela tiden, vad fan är det för fel på mig?
Jag är förvirrad, allt är fram och tillbaka och ingen kan bestämma sig för någonting. Jag finner mig i det och gungar med eller jag blir rädd och frustrerad och vill slå något hårt.
Och där är jag idag.
Jag vet att jag är jobbig. Jag vet att jag spyr galla på allt hela tiden. Jag vet att jag kastar all min skit över alla andra.
Jag blir så glad om ni alla kan stå ut, bara ett litet tag till, bara tills jag vet vem jag är igen. Bara lite till.
Jag är arg på alla och hatar hela världen, jag finner allt irriterande och mänskligheten riktigt dålig och hemsk.
Jag är självständig, jag klarar mig själv, jag behöver i alla fall definitivt ingen kille, jag överväger att leva i celibat eller i alla fall bli lebb.
Jag är glad, jag lever i nuet, jag skrattar på riktigt, jag umgås och tycker det är kul.
Jag är ledsen, jag saknar pojken som kompis för han var den bäste på att lyssna, jag vill gömma mig under en mörk filt, jag vill gråta ögonen ur mig.
Jag har ångest, allt är fel fel fel, jag suger, varför blir allt så värdelöst hela tiden, vad fan är det för fel på mig?
Jag är förvirrad, allt är fram och tillbaka och ingen kan bestämma sig för någonting. Jag finner mig i det och gungar med eller jag blir rädd och frustrerad och vill slå något hårt.
Och där är jag idag.
Jag vet att jag är jobbig. Jag vet att jag spyr galla på allt hela tiden. Jag vet att jag kastar all min skit över alla andra.
Jag blir så glad om ni alla kan stå ut, bara ett litet tag till, bara tills jag vet vem jag är igen. Bara lite till.
onsdag 4 februari 2009
Om en pojke
En gång skrev jag en dikt till en pojke. Det var egentligen inte meningen. Jag skrev bara som jag kände, men i samma sekund som jag var klar insåg jag att den var till honom. Bara till honom.
Ett år av mitt liv älskade jag den här pojke. Han var min värld. Han var min bästa vän. Han var mitt allt.
Ett år var vårt gemensamma liv. Våra vägar korsades, vi vandrade tillsammans ett tag, men det var väl inte meningen att det skulle vara mer än så.
Allt var inte bra, det var knappast något sagoförhållande. Det är jag den första att erkänna. Jag krånglade, förstörde, grät sönder allt, blåste upp allt till gigantiska proportioner.
Från första stund var denna pojke som en drog för mig. Jag brukade kalla honom mitt lyckopiller, för han gjorde mig lycklig. En blick, ett ord och mina ben vek sig under mig. Jag utvecklade snabbt ett gigantiskt beroende. Jag fick fort abstinensbesvär, hårda, plågsamma. Jag snetände ofta. Det blev så fel som det kunde bli. Jag grät och föll sönder. Men ibland blev det alldeles rätt. Ibland blev det perfekt. Då var jag lycklig. Jag levde för de stunderna, det var de som gjorde att jag aldrig försökte avvänja mig på riktigt. Att jag svalde alla snetändningar och abstinensbesvär utan att klaga.
Ett år. Sedan fick min pojke nog. Och gjorde slut. Han lämnade mig gråtande, nedbruten i en hög av oigenkännelighet. Den här pojken tog mitt hjärta, tog min oskuld, tog en bit av mig när han vände mig ryggen och gick.
Pojken är inte min längre. Han är någon annans. Snygg som fan är hon.
Och jag är tom, tom, tom.
Hör ni inte hur det ekar när jag talar?
Jag kommer ingenstans. Jag står här och trampar och väntar på att få den där biten av mig själv tillbaka.
Jag är ett människoskal. Jag står, jag går, jag ler som en riktig människa men mitt inre är söndersmulat, trasigt, bränt.
Och där är jag idag.
Ett år av mitt liv älskade jag den här pojke. Han var min värld. Han var min bästa vän. Han var mitt allt.
Ett år var vårt gemensamma liv. Våra vägar korsades, vi vandrade tillsammans ett tag, men det var väl inte meningen att det skulle vara mer än så.
Allt var inte bra, det var knappast något sagoförhållande. Det är jag den första att erkänna. Jag krånglade, förstörde, grät sönder allt, blåste upp allt till gigantiska proportioner.
Från första stund var denna pojke som en drog för mig. Jag brukade kalla honom mitt lyckopiller, för han gjorde mig lycklig. En blick, ett ord och mina ben vek sig under mig. Jag utvecklade snabbt ett gigantiskt beroende. Jag fick fort abstinensbesvär, hårda, plågsamma. Jag snetände ofta. Det blev så fel som det kunde bli. Jag grät och föll sönder. Men ibland blev det alldeles rätt. Ibland blev det perfekt. Då var jag lycklig. Jag levde för de stunderna, det var de som gjorde att jag aldrig försökte avvänja mig på riktigt. Att jag svalde alla snetändningar och abstinensbesvär utan att klaga.
Ett år. Sedan fick min pojke nog. Och gjorde slut. Han lämnade mig gråtande, nedbruten i en hög av oigenkännelighet. Den här pojken tog mitt hjärta, tog min oskuld, tog en bit av mig när han vände mig ryggen och gick.
Pojken är inte min längre. Han är någon annans. Snygg som fan är hon.
Och jag är tom, tom, tom.
Hör ni inte hur det ekar när jag talar?
Jag kommer ingenstans. Jag står här och trampar och väntar på att få den där biten av mig själv tillbaka.
Jag är ett människoskal. Jag står, jag går, jag ler som en riktig människa men mitt inre är söndersmulat, trasigt, bränt.
Och där är jag idag.
fredag 30 januari 2009
Kollektivstrafiksmöten
(krönika till skolan men jag lägger ut den här med fast den s-ö-g)
Möten i kollektivtrafiken är allt som oftast ordlösa, bara blickar och tankar. Rätt betydelselösa. Ändå upptar de en stor del av tiden när jag pendlar. Människoskådning, kallas det ibland. Att bara sitta och titta på folk. En oskyldig och lättsam ventil för våra fördomar, kan man också säga. På tåget finns det inte tid att lära känna och få en bild av individen och dennes speciella förutsättningar. Istället blir det våra fördomar som styr vilka vi vågar sätta oss bredvid och vad vi tänker om våra medpassagerare.
Inga meningsfulla konversationer sker på tunnelbanan. Inga fantastiska insikter eller nyskapande idéer föds i lysrörssken, bland gratistidningar och smutsiga säten.
Det finns till exempel en tant som jag brukar se på bussen. I flera år har jag tittat på henne nu. Mest för att hon påminner så mycket om ett får. Hennes hår är krulligt och ansiktet avlångt. Jag märker när hon klipper sig, jag ser när hon testar en ny sminkning. Den här tanten tuggar jämt på tuggummi. Jag har fått för mig att det är nikotintuggummi. Att hon lyckas vara rökfri hela veckorna men på söndagskvällarna när mörkret sänker sig över hennes ensamma lägenhet, då blir det så svårt att stå emot. Då ställer hon sig på balkongen med förortsutsikt och röker upp ett helt paket. Sedan får hon skuldkänslor och lovar sig själv att sluta. Igen. Kanske suckar och stånkar av ångest och kastar en snabb blick på bilderna på de nu fullvuxna barnen. En man hade hon väl också, för några år sedan, men han är ute ur bilden nu.
Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om henne, trots att jag bara fantiserat ihop allting. Kanske är jag helt fel ute. Kanske är det bara vanliga minttuggummin. Kanske har hon och hennes själfrände till man ett underbart liv.
Ibland när jag tittar på henne så tittar hon tillbaka så våra blickar möts. Då ser vi båda åt ett annat håll och låter ögonblicket passera så fort som möjligt. Jag ser hennes helg spelas upp i mitt huvud, jag ser det tomma cigarettpaketet och det halvtomma vinglaset på bordet framför TV:n, alldeles bredvid ett billigt lådvin.
Ibland får det mig att fundera. Om jag tror att jag vet detta om henne, om jag ser henne i det här ljuset och tycker synd om henne, hur i hela världen ser hon då mig?
Det kommer jag aldrig få veta. Jag kan bara fortsätta titta på henne, roa mig med att hitta på hennes historia och låta fördomarna vinna. Sedan kommer jag fram till skolan och glömmer henne helt, i alla fall tills nästa morgon.
Möten i kollektivtrafiken är allt som oftast ordlösa, bara blickar och tankar. Rätt betydelselösa. Ändå upptar de en stor del av tiden när jag pendlar. Människoskådning, kallas det ibland. Att bara sitta och titta på folk. En oskyldig och lättsam ventil för våra fördomar, kan man också säga. På tåget finns det inte tid att lära känna och få en bild av individen och dennes speciella förutsättningar. Istället blir det våra fördomar som styr vilka vi vågar sätta oss bredvid och vad vi tänker om våra medpassagerare.
Inga meningsfulla konversationer sker på tunnelbanan. Inga fantastiska insikter eller nyskapande idéer föds i lysrörssken, bland gratistidningar och smutsiga säten.
Det finns till exempel en tant som jag brukar se på bussen. I flera år har jag tittat på henne nu. Mest för att hon påminner så mycket om ett får. Hennes hår är krulligt och ansiktet avlångt. Jag märker när hon klipper sig, jag ser när hon testar en ny sminkning. Den här tanten tuggar jämt på tuggummi. Jag har fått för mig att det är nikotintuggummi. Att hon lyckas vara rökfri hela veckorna men på söndagskvällarna när mörkret sänker sig över hennes ensamma lägenhet, då blir det så svårt att stå emot. Då ställer hon sig på balkongen med förortsutsikt och röker upp ett helt paket. Sedan får hon skuldkänslor och lovar sig själv att sluta. Igen. Kanske suckar och stånkar av ångest och kastar en snabb blick på bilderna på de nu fullvuxna barnen. En man hade hon väl också, för några år sedan, men han är ute ur bilden nu.
Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om henne, trots att jag bara fantiserat ihop allting. Kanske är jag helt fel ute. Kanske är det bara vanliga minttuggummin. Kanske har hon och hennes själfrände till man ett underbart liv.
Ibland när jag tittar på henne så tittar hon tillbaka så våra blickar möts. Då ser vi båda åt ett annat håll och låter ögonblicket passera så fort som möjligt. Jag ser hennes helg spelas upp i mitt huvud, jag ser det tomma cigarettpaketet och det halvtomma vinglaset på bordet framför TV:n, alldeles bredvid ett billigt lådvin.
Ibland får det mig att fundera. Om jag tror att jag vet detta om henne, om jag ser henne i det här ljuset och tycker synd om henne, hur i hela världen ser hon då mig?
Det kommer jag aldrig få veta. Jag kan bara fortsätta titta på henne, roa mig med att hitta på hennes historia och låta fördomarna vinna. Sedan kommer jag fram till skolan och glömmer henne helt, i alla fall tills nästa morgon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)