jag frågade någon om man kan dö av ett brustet hjärta.
han sa nej. det kan man inte.
trodde honom inte.
men han hade rätt.



och jag kastade glas efter glas mot asfalten.
och för varje krossat glas sa jag.
"allting kan gå itu men ett hjärta kan gå i tusen bitar"
såg på bitarna. jo.
var nog färre än tusen.
jag ska räkna alla och bevisa.
färre än tusen. värre med ett krossat hjärta än ett krossat glas.
mer att sopa upp.
jag ska svälja alla bitar och låta dem trasa sönder min kropp tills jag är i lika många bitar som mitt hjärta.



och jag var du och glasen var jag.
och jag kastade mig mot asfalten gång på gång.
sa att allting kan gå itu.
men ett hjärta kan gå i tusen bitar.
krossades mot asfalten. åt upp mig.
trasades sönder.
tänkte på dig.
trasades sönder lite till.



nej. man kan inte dö av ett brustet hjärta.
men man kan försöka.

Borstade tänderna. Tänkte lite.
Insåg någonting. Lika plötsligt som man inser att sommaren är slut.
Tänkte på de som lyckats skära in sina initialer i mitt huvud.
Undrade varför just de gör så ont.
Varför jag alltid tänker deras namn som ett mantra.

Tre pojkar. En sak genemsam.
Mig.

D. Pojken med stort P.
R. Gitarristen som gjorde mig rusig en sommarvecka.
F. Han som fick mig att hoppas igen. Förgäves såklart.

Alla tre. Har en sak till gemensam.
De gav mig ingen förklaring.
Bara försvann.

Bara tack hejdå.
Nu duger du inte längre.
Förvänta dig inte att jag hör av mig.
Eller ens säger att nu har jag tröttnat.
Nej. Jag vänder bara ryggen.
Slutar svara.
Så var det problemet ur världen.

Kontaktannons

Okej.
Ni som läser. Hur få ni än må vara.
Jag har ett uppdrag till er.
Hur skulle er kontaktannons se ut?
Skriv den och lägg upp den.
Så gör ni mig glada.

_____________________



Flicka, 15 år 9 månader 22 dagar, söker pojke att hålla i handen under höstkvällarna.
Du är pojke med tydliga blodådror på underarmarna och knivskarpa kindben.
Kanske har Du också blont rufsigt hår eller bruna lockar, mig kvittar det.
Ögon man faller in i och fräknar är ett plus.
Gärna ca 175 cm lång så att jag måste stå på tå för att kyssa Dig.
Du har även en nacke man inte kan hålla fingrarna ifrån och när Du lägger handen på mitt ryggslut känner jag mig tryggast i världen.
Du är pinnsmal med övertydliga höftben och har en förkärlek för färgglada kläder och saker som andra människor aldrig skulle våga ta på sig.
Din doft är bättre än nyklippt gräs och kanelbullar tillsammans och Du har en underbar nördfaktor.


Du kan vara fruktansvärt oseriös men bär på Det Stora Vemodet.
Ibland ligger Du vaken på nätterna och tänker på stora saker och tror att Du är ensam i hela världen om att göra det.
Du tycker om svensk pop som Markus Krunegård, Håkan Hellström, Simon Norrsveden och Kent. I övrigt gillar du Amelie från Montmartre och regn.
Ibland lutar Du Dig fram emot mig och viskar något vackert i mitt öra och glittar med ögonen. Eller skickar ett sms med en låttextrad och skriver "Den här fick mig att tänka på dig".
Du spelar gitarr och skriver egna låtar om saker du tycker om, tänker på och drömmer om, som Du sedan sjunger för mig på nätterna när stjärnorna lyser genom takfönstret.
Du har inget emot att spendera en hel dag i sängen med att halvsova, lyssna på musik och prata om stort och smått, men skulle aldrig säga nej till att plötsligt åka på tågluff till t.ex. Fisksätra.
Om jag skulle behöva Dig så dyker du upp utanför mitt fönster klockan halv tre på natten, helt enkelt för att det är sådan Du är.

Är Du den jag letar efter?
Hör av Dig tack.

HELGHELGHELG!!

Vet ni vad vi lider av i det här landet?
Förutom slaskväder, kollektiv ensamhet och allmän dumhet alltså?

Vi lider av ett allvarligt fall av helgromantisering.
Ni vet hur det är.
Man kommer hem på fredagseftermiddagarna och alla statuser skriker ÄNTLIGEN FREDAG och HELG!!
Men egentligen.

Blir allt verkligen så mycket bättre fredagkväll till söndagkväll?
Världen börjar inte glittra och alla problem försvinner inte och det slutar fan inte göra ont.
Ja, man slipper skolan.
Och rutinerna.

Men livet blir inte perfekt så fort det är helg.

när jag blir stor

det finns en grupp damer som imponerar mig
(kan inte kalla dem tanter det känns fel)
ni vet, de där som sätter på sig rosarosa läppstift
ljusblå ögonskugga, pärlörhängen
och ett slitet men glittrande halsband
när de ska ut och handla.

som har gjort en fin uppsättning av sitt vita hår
dragit på sig skor med klack
och en fin kappa

jag vet inte, det kanske bara handlar om tidsfördriv
men de ser så värdiga ut
och eleganta, de här tanterna
som att om jag dör nu,
får en hjärtinfarkt på bussen
faller ihop i köttdisken
då ser jag i alla fall bra ut!

som om
det här kan vara min sista chans att visa upp mina familjeklenoder
vem vet var de hamnar sen
som om
det här kan vara min sista chans
att visa upp mig

så ska jag bli!
åldras rak i ryggen
med värdigheten kvar

jag tänker på så mycket saker hela tiden,
speciellt när jag går fram och tillbaka till skolan

såna där saker ni vet,
som man inte riktigt kan säga över skolbänken eller i matsalen
nej, såna där saker som man bara kan säga framåt småtimmarna,
när det är någonstans mellan natt och morgon
och man är mittemellan sömn och vakenhet

väntar bara på någon att ligga halvvaken med på den där knappt existerande tiden på dygnet

men det är liksom så när man är tonåring. man kan inte ta det lugnt och tänka positivt och gå vidare och allt det där. det är omöjligt. det går helt enkelt.
för varje förlorat slag, varje nej, varje gång det inte blev något... det liksom tuggar på en och spottar ut bitar och det lämnar spår.

visst lär man sig av det. en kyss som inte blev något mer lär en att inte hoppas för mycket. en tystnad lär en att inte känna för mycket. någon som bara leker lär oss att inte vara naiva. man lär sig, men det gör ändå ont. så ont.

jag kan inte bara tänka på han som lovade och lovade och sen bara svek och bara lämnade en sak efter sig, en smärta som ett skott i munhålan, och vara glad. jag kan inte tänka på han som kysste mig och sen aldrig svarade utan att lyssna på alla sorgsna sånger jag känner till. jag kan inte tänka på han som lockade mig med värme och busig kärlek för att sedan bara vilja vara vänner (det finns inget värre en de orden. de är som tusen rostiga spikar i hjärtat) utan att sätta mina nymålade naglar i armen.
KAN INTE.

men känslor kommer att svalna. detaljer som just nu är allt kommer att blekna. och smärtan kommer att tona ut tills du en dag inser att ing-en-ting finns kvar.
och du kommer bli vuxen. och det kommer sluta bränna. och allt kommer inte vara så stort och livsavgörande längre.

Ibland är det bra vackert, det där livet

Retoriklektion.
Vi är tjugotre elever, samtliga med problem att tala inför grupp.
På en lapp skriver vi ner det allra hemskaste med att stå uppe och göra bort sig.
Sen tar ni någon annans lapp i lådan och läser upp den för resten av klassen, säger läraren och sticker ivrigt fram en stor papplåda under varje näsa.

En och en ställer vi oss upp för att berätta vad någon annan tycker är värst.
Så är det min tur.
"Det jag är mest rädd för när jag står framför tavlan är personligen att se fattig ut i själen", läser jag från det avrivna pappret.
Det blev så tyst.
En skör, blank tystnad.


Det jag är mest rädd för är personligen att se fattig ut i själen.
Precis så är det.

Princesse de la rue soit la bienvenue dans mon coeur brise

Rufus Wainwright - Complaint de la butte.

Det verkligen värker i mig när jag tänker på en del saker.
Jag känner uppriktig sorg över att mitt liv inte känns som denna underbara låt.
Ett sprött piano. Ett vist ont-i-halsen munspel. En röst som sjunger om en flicka och om kärlek så vackert att jag bara spricker.

Jag vill cykla på kullerstensgator på en rödmålad damcykel från 40-talet.
Vill dansa bland fallande höstlöv iklädd en svart kappa med blanka knappar.
Vill ha glansiga mörka ögon och busig uppsyn som Amelie.
Vill pussa på pojkar med fräknar och smala handleder och lockiga hår och bleka kroppar.
Vill vara någon som man skriver vackra franska kärlekssånger om.
Vill alltid ha på mig vackra klänningar och skratta i månljuset och aldrig vara still.
Vill fika bort timmar, gå på second hand och titta på Amelie från Montmartre minst fem gånger i veckan.

jag älskar regn

och där stod jag.
länge sedan det regnade så mycket.
mitt på uppfarten, där det är som mörkast för gatlamporna når inte riktigt dit och inte heller ljuset från huset.
om det varit stjärnklart hade det varit vackert.
men det var det inte.

fukten kröp in i mina skor och jag tittade upp mot himlen, kände kalla hårda droppar slå mig i ansiktet och andra smyga sig nerför min hals, ner i min tröja.
och i mitt huvud viner alla dessa pojkar förbi, alla de som har funnits och finns och kommer att finnas.

jag behöver dem inte, tänkte jag.
varför skulle jag?
jag behöver bara det här.

och det här var ett regn och en tystnad och ett mörker,
med en klara och en kentlåt som smög över mina läppar:

jag är livrädd för att leva
och jag är dödsrädd för att dö
men älskling vi ska alla en gång dö