Ur "Fallhöjd" av Nick Hornby

"Jag känner inte dig. Det enda jag vet om dig är att du läser detta. Jag vet inte om du är lycklig eller olycklig, jag vet inte om du är ung eller gammal. Jag hoppas nog att du är ung och ledsen. Om du är gammal och lycklig så kan jag tänka mig att du småler när du hör mig säga: Han krossade mitt hjärta. Då minns du någon som krossade ditt hjärta, och du tänker för dig själv: O ja, jag minns hur det känns. Men det minns du inte alls, ditt självbelåtna svin. Säkert minns du hur det kändes att vara så där lite lagom ledsen. Kanske lyssna på musik och äta choklad uppe på rummet, ensamma promenader längs Embankment insvept i en vinterkappa, tapper och övergiven. Men minns du att det för varje tugga mat kändes som om du bet dig själv i magen? Minns du hur rödvinet smakade när det kom tillbaka upp och forsade ner i toalettstolen? Minns du att du drömde varje natt att ni fortfarande var tillsammans, att han talade ömt till dig och smekte dig så att du varje morgon när du vaknade var tvungen att gå igenom alltsammans på nytt? Minns du att du ristade in hans initialer i armen med en kökskniv? Minns du att du stod alltför nära kanten till spåren i tunnelbanan? Inte? Men håll käften då för fan. Stoppa upp leendet långt upp i hängröven."

Det där känns. Så jävla mycket.

Allt du sa - borta nu

Mina läppar är torra
Har torkat igen
Helt

Jag har väl glömt allt
Jag inte fick glömma
Men det gjorde du med
Så då är vi väl kvitt
Right?

Evig växtvärk

Evig växtvärk
Som rastlösheten
Oifrånkomlig
Medfödd

Evig växtvärk
I hjärtat
Så mycket att ge men
Liksom ingen som vill ta emot

Evig växtvärk
Det kliar i tårkanalerna
Måste fly måste springa
Måste försvinna

Från ett hjärta som
Aldrig ger upp
Från rastlöshet och
Evig växtvärk

Everybody's changing and I don't feel the same

Jag är i den lilla byn igen, hos farmor och farfar. Det är inte likadant som det alltid har varit

I duschen står en pall - vad fan gör den där är det farfars? Jag vet att det börjar bli riktigt illa nu han ser inte ens maten på tallriken.
Toalettstolen är modern och kritvit tvålen luktar likadant men förpackningen är annorlunda duschdraperiet är grönt och det är så jävla fel
På baksidan har det byggts ett växthus istället för den gigantiska rabatten där Gizmo var begravd undrar om de flyttade henne undrar hur hon har det nu
Och utanför häcken, dit jag brukade fly när bara fantasier inte var tillräckligt, det jag en gång för många många år sedan döpte till Friheten, där har åkern krypit långt långt upp och gräsremsan där jag fick fästingar och plockade blommor är så tunn så tunn


Och farmor är kortare än mig jag har väl växt eller så har hon krympt eller så är det båda två
och katterna är borta och det står en stor klumpig förstoringsapparat i hallen och det sitter en flashig storbilds-tv i matrummet och spegeln med solformad ram är borta och det är inte längre läskigt i källaren och det var länge sedan någon fyllde i sin längd på väggen och den stora fjädrade soffan vet jag inte var den tog vägen


Allt jag är bekant med rinner ifrån mig tror jag allt bara förändras
Råttjäveln är död och 9R är borta och snart måste jag gå i en ny skola som inte är Trångsundsskolan även om rektorn låter likadant
Igår vräkte jag ner saker i en tom bananlåda saker som jag vill spara mest saker från i år, skolarbeten och foton och brev och allt
Jag vill spara allt varje händelse varje skratt varje minne varje känsla i min låda och gräva fram om tio femton kanske tjugo år och bara sakna gråta ögonen ur mig och minnas


För ingenting blir någonsin samma sak allt vissnar och dör ingenting varar för evigt
Vi kan säga för alltid och forever young och aldrig utan dig men egentligen är det bara en fråga om tid
Innan vi växer ifrån varandra
Innan vi tröttnar
Innan döden sliter oss från livet och allt vi älskar

Trädgårdspromenad

Man kanske borde stanna upp ibland
Och lukta på rosorna
Det ska ju hjälpa en att
Fånga dagen

Men jag gillar inte rosor
De luktar pretantiös romantik
och filmkyssar



Förgätmigej
Lyser blå
Förgätmigej
Nej glöm mig inte
Snälla glöm aldrig


Klöverblommor sjunger under dina
Bara fötter
Jorden tar mjukt emot dig
Om du faller
När du faller
Vi alla faller falleri-fallera
Faller en faller alla

Aldrig aldrig mer

Hör att du har flyttat nu
Behöver alltså inte längre
Odla tusen fjärilar i kroppen
När jag passerar Södra
Fast det gör jag ändå
Det har blivit en reflex

Sex tunnelbanestationer bort men
Det skulle lika gärna kunna vara Atlanten
Mellan oss
Du - lika ouppnåelig som solen och
Lika varm
Jag - Stående utanför ditt gamla hus och
Vet att aldrig aldrig mer

My scars remind me that the past is real

Jag har ett ärr på höger överarm. Varje dag undrar jag var fan det kommer ifrån. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin haft ett sår där.
På höger hand har jag ett ärr efter när jag brände mig på ugnen när jag skulle ta ut en kladdkaka. Strax under vänster öga har jag två små smala - ett från dagis när Matte rev mig, ett från den gången jag var på en spelning och hamnade ivägen för ett par stage divande nitbyxor.
På armbågarna har jag märken efter när jag släpades efter Jacky och från en av alla gångerna jag ramlade på väg till bussen. Jag missade den, såklart.
Jag hade ett jack i höger ögonbryn också, men nu har det bleknat och jag kan inte för allt i världen komma ihåg var jag fick det ifrån. Kanske snubblade jag, kanske var det efter ett slag, kanske en boll, kanske slog jag i något.
Mina ben - speciellt knäna - bär ytterligare tecken på min klumpighet. Där ramlade jag på handbollsplanen, där var jag nog på väg till bussen igen, där ramlade jag och fick det infekterat, där cyklade jag i för hög fart nerför en brant backe, åkte rakt över en rabatt och in i ett förråd.
Resten har jag glömt bort.
Att ramla och slå mig, det är i alla fall något jag är bra på.

Det finns ärr som inte syns också. Om jag vänder blicken inåt så ser jag märket efter första förälskelsen på dagis, i pojken med guldkedja runt halsen och Kiss-tröja.
Det efter mellanstadiediscot, när min bästa vän dansade tryckare med han jag var kär i.
Där finns det bleka minnet efter han som lärde mig hur man är kär men också att det utan undantag gör ont i slutändan.
Ärret efter han som fick mig att känna mig som världens sämsta människa.
Efter han som jag svek.
Efter han som aldrig menade någonting.
Och självklart, alltid, uppenbart, revan efter Pojken, han som lämnade mig i en trasig hög på marken, utan ett ord, utan att se tilllbaks. Halvt igensydd och alltjämt återuppriven, det ondaste av dem alla. Kanske har jag lyckats lappa ihop det nu, det återstår bara att låta det läka.

Det finns ärr efter varje förudmjukelse, varje förnedrande kommentar, varje korkat ögonblick. Till skillnad från de betydelselösa småärren på knäna så minns jag varenda ett av dessa. Ibland sticker de till och sköljer över mig igen, gör så att jag bara vill sjunka genom marken.
Det finns ärr efter varje skuld, skam, sorg och saknad. Efter varje ångest. Efter känslan att inte räcka till. Att vara fel. Att vara ensammast i världen. Att bli lämnad kvar.
Varje bråk, varje hårt ord, varje tårfylld natt, finns på mig.
Jag är en karta över mina misslyckanden. Jag bär dem med mig och påminns alltid om att inte upprepa dem.

Forgive but never forget

Vet ni vad?
Man ska aldrig någonsin glömma. Det är nog det viktigaste ni någonsin kommer få höra från mig.
Förlåt gärna. Förlåt allt och alla. Men GLÖM ALDRIG.
Om man glömmer så lär man sig inget av sina misstag. Då har allt som någonsin gjort ont varit förgäves.
Okej?
Okej.

Slutsats

Du.
Du var den första.
Den första som slapp slåss mot gengångaren i mitt huvud.
Det var därför det betydde för mycket för mig.
För att jag inte längre flydde.
Jag var redo.
För dig.

Det var väl bara inte meningen.
Det viktigaste är att jag är redo nu.
Att du fick skon att sluta skava.

Med pennan som svärd

Jag skriver mer än någonsin nu. Varje dag nästan. Det är all terapi jag behöver, det bästa sättet för mig att få ur mig allt det där som ligger och skaver.
Jag har alltid med mig blocket, är alltid redo att fånga orden innan de flyr igen.
Det har blivit viktigare än någonsin, det här. Jag behöver orden för att orka.

Med pennan som svärd strider jag mot spökena i mitt bakhuvud och skrynkliga blyertsgråa A4:or fångar upp mig om jag faller

Akane, 25/12-05 - 17/7-09

Pappa är dödgrävare
Spadens sång ekar i mitt huvud

Skolådan är vit
Med en röd prislapp kvar på locket
Ta två betala för en

Öppnar fast jag inte vill se

En vit pälsboll
Alldeles orörlig och stilla

Trycker läpparna mot huvudet
En sista gång
Lika len som vanligt bara kallare

Sedan försvinner lådan ner i marken
Och dödgrävarens sång vaggar mig till sömns

15 juli

Idag är det ett halvår sex månader 181 dagar sen.

Jag har bara en sak att säga: Jag är stolt över mig själv och jag ångrar ingenting.
Nu jäklar ska vi ha kul den tiden vi har kvar, tycker vi inte det?

Jag ska fira det med några av de finaste människorna jag vet och harry potter-nörderi. Så det så.

I declare I don't care no more

Jag ångrar ingenting gällande herr Jävla Svin. Den upplevelsen lärde mig min läxa en gång för alla:
Det är farligt att bry sig. Folk menar inte alltid det de säger - tomma ord är mer regel än undantag. Man ska inte lite blint på människor, för det är mänskligt att fela och det gör vi alla hela tiden också.
Det är bättre att ta saker med en klackspark, att vara lite avvaktande. Att inte slita ut sitt hjärta för ingenting.

Jag är inte bitter. Förbannad, visst, men livet är ärligt talat för kort för att slösa bort det genom att vara deppig över allt som suger.
Det gäller att se saker från den ljusa sidan för att inte gå under.

The last song I'm wasting on you

Ska inte slösa fler ord på dig
De är för uppenbara
Varje stavelse skriker efter dig
Hej jag kan inte leva utan dig det gör för ont kom tillbaka jag behöver dig
De förräder mig utelämnar mig klär av mig

De visar att jag bryr mig
(Bryr mig alltid för mycket för tidigt för fel)

Vågade inte kunde inte hade ingen chans

Tårar svider i ögonvrån
Vodka bränner i halsen och
Det kliar innanför huden

Älskar älskar inte älskar
inte

Hjärtat upplåst&öppet på vid gavel
Läpparna vill säga nej vill protestera men darrar bara
Och sväljer alla ord
Glömmer hur man talar
Sväljer besvikelsen och glömmer att våga men
Behåller stoltheten

Jag ville
Men vågade inte kunde inte hade ingen chans

Saknad&Ensamhet

Saknar honom saknar hans ögon saknar hans doft saknar hans armar saknar att ha dem runt mig saknar hans hår saknar att fastna med fingrarna i det saknar hans ögonbryn mun mage näsa hals saknar allt.

Nej.
Stopp där.
Saknaden är svag falsk har sprickor och hål.
Det är Ensamheten som väckt den som håller mig vaken nu som gör ont i mig.
För en gångs skull finns det ingen som fyller hålet ingen som ersätter ingen som bara finns där för att skrämma bort Ensamheten.

Jag saknar
Saknar någon som älskar mig någon som drar händerna genom mitt hår någon som fångar upp mig i en kyss någon som ser djupt in i mina ögon och beskriver varje nyans och mönster någon som saknar mig om jag inte hör av mig på en timme någon att sova tillsammans med.
Jag saknar inte honom.

6/7 05:35

Det bränner i min bröstkorg
Så satans jävla ont
Fattar inte fattar inte fattar inte varför det alltid blir så med mig varför det alltid går åt helvete
Men det gör så Satans Jävla Ont
Ur mig kommer bara tårar och små aj aj aj och ångermoln (fan fan fan det skulle vart du)
Så SATANS JÄVLA ONT


Alla äckliga meningslösa sötsliskiga ord har så dålig eftersmak och de färgar hela mig upptar allt jag är och snurrar runt i mitt huvud.
Lita aldrig på någon lita aldrig på någon lita aldrig på någon.
Svik mig bara, gör det.
Riv i mig slit i mig som så många andra före dig. Vad gör en reva till?

Mycket, vännen min. En reva till gör mycket.
Snart finns inget mer än revor kvar.

Luftballongspostern och jag

Jag har en poster i mitt rum
Med en luftballong på
Den envisas alltid med att falla ner
Och påminner lite om mig på det sättet
Jag faller faller alltid ner ner ner
Liksom puttar mig själv över kanten
Bryr mig för mycket för tidigt
För fel fel fel

Och fan fan fan
Skulle det inte vart du?
Ser mig själv i spegeln men ser bara fel
Äckel äckel fel fel fel
Telefonen vibrerar och jag hoppas alltid
Blir alltid besviken


Alltid alltid fel fel fel
Och från dig
Bara
Stor
Tjock
Jävla
Tystnad

6/7 01:31

Fast det var så kort romans
Var det nått jag borde ha förstått
Såna chanser kommer en gång bara
Aldrig att de kommer två


Fan
Fan
Fan
Det skulle vart du

Och det blev ingen flytt till kanarieöarna till en stor hängmatta med dragkedja bara för oss att bo i
det blev ingen filmkväll involverande täcke och ljus och en skräckis så att jag skulle hoppa alldeles nära
det blev inte ens en fika i stan lite spännande sådär både för att vi inte hittade till caféet och för att stämningen skulle varit sådär elektrisk pinsam sjudande
nej det blev bara ingenting ingenting alls bara några betydelselösa meddelanden skickade lite på kul sådär genom rymden
från en telefon till en annan
från en människa till en annan
från ett hjärta till ett annat

Tankar

Jag vet inte riktigt varför jag liksom föll så hårt för dig.

Kanske var det leendet kanske var det hur du satte ihop orden med varandra kanske var det sättet du spelade gitarr på kanske var det hur du skakade håret som en hund kanske var det bara meningen men jag föll.

Ganska hårt också.

Jag och mina skor

Det gör inte ont längre.
Vilken konstig insikt det är.
Vilken gigantisk tomhet som följer med den.
Skönt, javisst. Jag är glad att det slutar göra ont, såklart. Självklart känns det som att jag har lyckats.
Men samtidigt... fan, vad snett att inte tänka på honom. Att inte sakna honom. Lite vemodigt, liksom.
Det gör inte längre ont att tänka på honom. Jag kan fortfarande bli ledsen besviken arg förbannad men det värker inte på samma sätt.
Och den jävla tomheten. Kämer mig som ett människoskal fyllt med vakuum.
Men jag ska fylla mitt tomrum med vänner musik kärlek kladdkaka ord och jag ska äntligen gå vidare på riktigt.


L, nu har det hänt. Jag har gått in skorna.
Det skaver inte längre.

27/6

Jag läser smsen om och om igen suger i mig alla ord kan inte få nog. Försöker intala mig att det bara är små bokstäver på en skärm betyder inget betyder inget betyder inget men de där små bokstäverna på den lilla lysande skärmen som är den enda ljuskällan i ett rum fullt med mörker och förvirrad lycka, de känns känns känns så att jag ibland måste bita i kudden för att inte skrika.

Och han, han som gillade på fejsbook att min idealman tydligen var the artist som han som han som han, han är ägaren till de små bokstäverna på skärmen.

Och han är min rockstar ingen ingen annans säger han bara min och han undrar kan jag inte dela med mig av mitt duntäcke och vad bra att jag har en bred säng då får vi båda plats det gillar vi ja det gör vi det gör vi verkligen och nej han hatar inte alls kent de är världens finaste men det gör han visst jag vet han vet alla vet men han ljuger ändå och han kommer hit och kryper ner bredvid mig då men klockan är fyra på morgonen så det är klart att det inte kommer hända men du sov som en liten prinsessa nu så tar vi det en annan dag när som helst.



Det är fånigt löjligt inte på riktigt det fattar jag väl men jag vill att det ska vara något mer något bakom något annat kanske den där nya varma famnen och de nya läpparna som kysser på ett nytt sätt men jag vet det borde vara bara lite för bra för att vara sant peppar peppar ta i trä.

21/6

Det är dags att glömma honom nu. Jag vet det. Alla vet det. Luften är rensad. Allt som kan sägas är sagt.
Det är dags att gå vidare. Fortsätta mot nytt större bättre. Om det nu finns något sådant.
Nej. Klart det finns.


Jag älskar dig inte längre. Det är jag nästan säker på. Jag saknar dig inte. Inte lika mycket i vilket fall. Inte lika ofta.
Det gör inte lika ont längre. Speciellt inte idag.
Från november 2007 fram tills nu, juni 2009, har jag tänkt på dig näst intill oavbrutet. Det har varit med ett leende, det har varit med tårar, det har fått mig att skaka av glädje och ångest i omgångar. Men det har varit konstant.
Men inte idag. Inte alls. Inte förrän jag insåg att jag inte tänkt på dig på hela dagen.
Vilken liten vinst för mig.

Det handlar bara om att fylla tomrummet, att byta ut, att ersätta.


Du kan numera se dig själv som utbytt.

Skolavslutning

Det var så länge sedan sist. Hundra tusen år sedan. Innan tidernas begynnelse.
Men nu var han där. Som om ingenting hade hänt.
Hon sög i sig hans uppenbarelse som en svamp. Tittade försiktigt som om en för intensiv blick skulle slå sönder honom. Smekte honom med ögonen. Släppte ur sig en darrande suck. Hon stod handfallen.
Och hon var där igen. Så lätt var det att falla tillbaka. Så lätt var det att glömma bort allt hon lärt sig att tro på. Så lätt var det att strunta i det senaste halvåret.
Bara sådär. En skymt. Och hon var där igen.


Hela hennes inre blev hett och kaosigt tjockflytande som lava.
Han var precis som hon mindes honom. Bara lite smalare, lite vackrare, lite bättre.
Hon tittade på honom nerifrån och upp, som för att spara det bästa till sist. Han hade sina slitna converse på fötterna, som vanligt. Med skosnörena slarvigt knutna och en skymt av randiga strumpor innanför. Han hade svarta, smala jeans på sig, som verkligen visade exakt hur smal han egentligen var. Under tyget visste hon att han var len och mjukt luden, med knotiga knän och bleka lår. Som vanligt hade han också en stor tjocktröja, som till skillnad från jeansen dolde hans smalhet väl vilket gjorde att underkroppen och överkroppen såg en aning oproportioneliga ut. Men hon visste att under tjocktröjan, under t-shirten, under alla dessa jävla lager av kläder som enbart var ivägen, så dolde sig det vackraste som fanns på hela jorden. Han var så smal, så smal så att revbenen avtecknade sig tydligt under den tunna huden och så smal så att han fick en antydan till magrutor, så smal så att höftbenen skavde mot henne när de var nära varandra.

På ryggen, strax ovanför svanken, på vänster sida, hade han en leverfläck. Ovanör den stack hans skulderblad ut på ett nästan obehagligt sätt. Någonstans i den väldiga tjocktröjan dolde sig också hans armar. Armar som hon mindes exakt hur det kändes att ha runt sig. Armar med len hud som blodådror syntes tydligt under. Seniga händer och smala axlar.
Och ovanför där, hans hals. Lång och smal. Så inbjudande att borra in näsan i. Att andas emot. Att placera läpparna på. Att nafsa och leka med.
Öronen, med mjuka örsnibbar. Till och med öronen var vackra på honom.


Hon hoppade envist över hans ansikte - återigen, spara det bästa till sist - och lade märke till att hans mörkblonda hår blivit långt igen. Så pass långt att det lockade sig mjukt längst ner. Luggen stack busigt långt ner i ögonen.
Ett snabbt andetag. En kort styrkesamlarpaus. Hon slöt ögonen en halv sekund innan hon äntligen såg in i hans ansikte.
Hans vackra haklinje hans mjuka läppar hans vita tänder hans lena tunga hans söta näsa hans buskiga ögonbryn hans långa ögonfransar och sedan hans ögon hans ögon hans ögon.
Hur kunde hon ha underskattat kraften i de där ögonen? De var så ljusa och oskyldiga. Det fanns så mycket i dem.
Hon visste hur de log. Hon visste hur de såg så oändligt sorgsna ut så att hjärtat lika gärna kunde brista. Hon visste hur mörka de kunde bli. Hon visste hur de grät. Hon visste hur de blev grumliga av lycka.
Men det där uttrycket hade hon aldrig sett i dem förut.

Han var där. Han fanns. Han var till och med bättre än vad hon föreställt sig.
Det brände i henne, brände slet och rev, precis som vanligt. Men någonstans, längst in längst ner, i kärnan av henne... så kände hon sig hel. Helare än på länge. Det fanns hopp.

Ja, när han fanns, då fanns det hopp.

Andas in andas ut

Andas in
Lugn nu darra inte gråt inte samla dig ta det lugnt och bara
Andas



Andas ut
Ut med allt ut med det onda det som skadar tryck ut det så hårt du kan och bara
Andas

Du du du

Ser dig dansa
Ser dig ser dig ser dig
Ser alltid dig
Bara dig bara dig bara dig


Som om du vore det enda som existerade
Ser dig ser dig ser dig
Bara dig bara dig bara dig

Ordbajs

Ett tomt ord som fyller mig
Ett gott ord som gör ont


Det värker men det går
Jag lovar och svär det funkar
Vinglar lite snubblar en smula
Men va fan jag ska nog få ihop det


Måste Klara Det Själv
Stå På Egna Ben
Inte finns det något fulare fegare
Än att falla sönder

Han Den Där

Han som sa att han aldrig känt sig så säker förut att han hade hittat hem nu han verkar ha försvunnit för Den Där har en självsäkerhet naturlighet som måste vara medfödd som Han aldrig hade.

Han som sa att våra liv var ett han kanske har fått minnesförlust för Den Där pratar inte med mig längre verkar knappt veta att jag finns.

Han som sa att jag var hans och han var min han måste ha dragit härifrån för Den Där tillhör definitivt inte mig även om jag är Hans ni kan lika gärna stämpla hans namn i pannan på mig.



Han som sa det stora ordet ordet på ä som sa det om och om igen och fick mig att tro på det Han som sa för evigt för alltid genom allt Han som skrev att jag var hans änglaflicka jag var perfekt jag var hans hans hans, Han har ersatts av Den Där och kvar finns inte ett spår ingenting ingenting alls förutom de lika blå ögonen vägran att ha fel håret som en gång drog mig in och jag kom väl aldrig riktigt ut blev väl aldrig riktigt fri.



Och jag förstår ju nu varför det alltid skavde lite när han sa att jag var Den Bästa för vad visste han egentligen okysst oskuld orörd som han var hade inte testat spelfältet lekt runt och tydligen behövde han väl det Han är ju inte här längre nej Han Den Där är säkert med Hon Den Andra just nu och vem vet vad de håller på med inte jag i alla fall och jag vill inte veta heller nej tack det är bra och Hon måste väl ha varit ännu bättre på något vänster.

Onsdagkväll

Det är onsdagkväll och sommarlov.
Varmt ljust blå himmel fria fåglar inga moln.
Alla Andra Barn skrattar. Leker ler dansar sjunger njuter av livet.
Hon sitter i gamla soffan. Gammelrosa sammet trasig slitet trä luktar unket bor väl kanske spindlar i den.
Sommarlov och fria fåglar och Alla Andra Barn och sedan Hon och Hennes penna.

Att det ska göra så ont att leva att folk kan smula sönder en så att hjärtesorg kan slå en så hårt.
Det kunde Hon aldrig veta.
Försent att göra om göra rätt försent att ta tillbaka försent att ångra sig.
Men det var väl värt det eller var det det det var det väl?

En vind sveper förbi Henne genom Henne överallt allt allt. Den är kall. Får Hennes hud att knottra sig hårstrån att resa sig får Henne att skälva.
Vinden kall och hård och slipar ner Henne som om Hon vore en klippa men det är Hon inte Hon är ingen klippa Hon är ju bara Hon och lite trasig också.

Och alltid alltid denna undran alltid alltid denna fråga som aldrig aldrig aldrig kommer få ett svar för tiden fortsätter ju bara att gå och det som varit kommer aldrig tillbaks men frågan består:
Hur hade det varit om saker och ting var annorlunda?

I feel your pain Jakob Hellman

Vara vänner
Bara bara vara
Vara vänner


Bara bara skaka hand
Bara bara le kallt
Bara bara prata om väder
Bara vara vänner

En sanning

Du vet det gör ont
Du vet jag borde titta bort
Men jag kan liksom
Inte låta bli


Jag vet det är slut
Jag vet det är dags att passera gå vidare
Fast jag kan liksom
Inte riktigt glömma bort

Kärlek är för dom

Dunk-dunk dunk-dunk dunk-dunk
Dansar i takt
Till hjärtslagen

Höjer armarna höjer blicken
Höjer hjärtat
Till himlen

Vet att det tar slut vet att
Allt tar slut
Men förnekar blånekar vägrar inse

Öppnar armarna öppnar blicken
Öppnar hjärtat
Mot världen

24/6

Ny telefon. Nya kläder. Ny lägenhet.
Nytt liv.
Där jag inte får plats.

Nytt skratt. Nya ord. Ny livsstil.
En ny pojke.

Inte pojken som låg vaken hela natten för att inte slösa bort en sekund av vår tid inte blyga oskyldiga ödmjuka pojken inte pojken som köpte fyra lådor pocky till mig på alla hjärtans dag inte pojken med tandställning mindrevärdeskomplex elak styvmorsa mamma i tystberga alltid ny metalmusik

Inte min pojke.
Han finns inte längre.