Brinn hjärtat brinn

I lördags var det bokbål.
Det var faktiskt E som födde idén. Jag ville helt enkelt slänga böckerna jag lånat av pojken som han aldrig ville ha tillbaks i en soptunna någonstans men E tyckte att jag skulle bränna dem.
Så efter att ha gett honom en sista chans att få tillbaks böckerna som han inte tog så bestämde jag mig, nu fan ska skiten brinna.

De dränktes i bensin, tändes på och brann. En i taget. Sida för sida. Till slut fanns det ingenting kvar förutom en hög med aska.
Den tillfredställelsen. Det går inte att förklara. Ett sådant lugn sänkte sig över mig, jag kände mig så lättad och befriad.

Och jag visste, jag bara visste, att det var det som hade behövts för att jag till slut skulle kunna släppa taget.
Klyschigt men sant.
Nu kan ingenting få mig att falla tillbaka.

Don't give up (You are loved)

Idag gick jag till lekplatsen.
Lekplatsen jag fruktat, lekplatsen jag inte besökt sedan andra augusti förra året, lekplatsen där pojken och jag tillbringade andra februari tvåtusenåtta.
Jag kommer ihåg det som om det var igår.
Det snöade som fan, så vi huttrade och satt nära varandra på den trånga bänken. Han skakade av köld så jag tvingade på honom att byta sin tunna vindtygsjacka mot min stora vinterjacka. Och sedan kysstes vi.
Det var vår lekplats.

Nu kunde jag nästan känna hans närvaro, trots att det var så länge sedan. Förväntade mig nästan att han skulle komma vandrande på vägen. Men det gjorde han såklart inte och jag satt där ett tag, tänkte tillbaka på den här tiden förra året då jag var ungefär världens lyckligaste människa och sedan reste jag mig upp och gick. Utan att se tillbaka.

Och så var det med det.
Inga problem.
Jag kände klumpen i magen, kände vemodet bränna i kroppen, kände hur redo tårarna var i tårkanalerna. Men ingenting hände.
Istället gick jag därifrån leende och sjungande, för jag visste att något hade förändrats. Åt rätt håll.

Jag kan inte förklara hur skönt det känns.

Söndagsångest

Söndagar är lika med ångest. Det är en enkel sanning. I alla fall i min värld. Söndagar är utan tvekan den värsta dagen på hela veckan, jag rent ut sagt fruktar den.

Och så har det alltid varit. Inte alltid kanske... men väldigt väldigt länge. Och då menar jag riktigt länge. Inte bara sedan pojken försvann och därmed också det jag brukade ägna mig åt för att stå ut med söndagarna. Inte bara sedan pressen i skolan blev värre så att jag började gruva mig för måndagar som innebär skola igen.
Utan sedan så länge jag kan minnas.
Jag minns söndagar på Ågestavägen, där jag bodde mellan 1994 - 2001. Alltså bör jag ha varit mellan 4-7 för att komma ihåg det. Jag minns att jag låg i sängen framåt kvällen och hade söndagsångest, även om jag inte visste att det fanns ett ord för den känslan då. Minns att jag inte grät, för jag var inte riktigt ledsen, men det gjorde ändå ont inuti... Jag hatade söndagar då, jag hatar dem nu och kommer troligtvis alltid göra det.

Kanske för att söndagar alltid förknippats med att göra saker som man inte vill göra men ändå måste, som att städa, plugga, träna och liknande. Kanske för att det är som en sjukdag - man är hemma och är ledig men det finns inte så mycket kul att göra. Kanske för att söndagar ger en för mycket tid att tänka.
Och om det är något jag lärt mig i det här livet, så är det att man ska akta sig för att ägna för mycket tid åt att tänka. Men det är så svårt att låta bli. Tankarna bara kryper sig på. Den här veckan kommer aldrig tillbaka. De där chanserna kommer aldrig tillbaka. Har jag egentligen gjort något vettigt den här veckan? Slösar jag bort min tid?
På det följer naturligtvis värre tankar. Om det som verkligen gör ont. Om det man aldrig låter sig tänka på annars. Om de ögonblicken man gör allt för att glömma, men det går inte, för på söndagseftermiddagarna dyker de oinbjudna upp igen...

Kort sagt; jag hatar söndagar. De suger.

Du håller liv i mitt rainmanhjärta

Går förbi huset där de där ögonen bor.
Tänker, om han är där, då ska jag prata med honom och se honom i ögonen och le, sådär som jag aldrig vågar annars.
Tänker, om han är där, då ska jag fråga om han vill följa med på en promenad och om han kanske vill hänga på ikväll. Och om han nu skulle säga nej tack det är bra så skulle jag bara le, rycka på axlarna och säga "som du vill". Sedan skulle jag bara vända om och gå och hoppas på bättre lycka nästa gång.
Och om han nu skulle säga okej visst så vet jag inte vad i helvete jag skulle ta mig till. Med största sannolikhet skulle jag bara le fånigt och... inte säga något vettigt alls. Börja frysa som jag alltid gör när jag är nervös.

Men nu är han inte där. Dörren står vidöppen, fönstrena med och en liten pojke springer omkring i trädgården.
Så jag fortsätter gå och känner någon sorts besvikelse i hjärtat. Men, jaja, tänker jag och skakar luggen ur ögonen. Det var väl helt enkelt inte meningen. Inte den här gången.
Inte någon gång.

Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Det var den 7 mars 2009.

Jag var på en biograf i stan tillsammans med B och E. Mina nerver var på hel spänn, jag frös av rädsla och ångest. Just den stadsdelen jag ansträngt mig för att undvika så mycket på grund av ens viss pojke och den pojkens nya flicka som båda bor där.
Men nu var jag där. Och jag var rädd.

Vi står och ska köpa biljetter till filmen vi efter mycket om och men bestämt oss för att se när min telefon plötsligt ringer. Det är S. Jag blir mycket förvånad men i samma sekund som jag svarar så inser jag - ikväll är det Håkan och S är så vänlig och ringer mig.
Det tar ett par sekunder innan jag kan urskilja genom bruset vilken låt det är. Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig. Jag vet inte om det var ett genomtänkt beslut från S sida att ringa mig då, men hon kunde inte ha valt en bättre låt i det läget.

Den texten. Så talande. Den platsen. Så fylld av minnen. Jag hör Håkan sjunga jag hör att du träffat nån jag hör att han är allt jag inte var och jag hör att du är säker nu och jag vaknar med den tanken varje dag genom bruset och jag ser trappan där vi träffades ensamma för första gången, jag och pojken. Jag minns exakt vilka trappsteg vi satt på. Jag minns vad vi fnissande viskade om människorna vi såg. Jag minns spänningen och jag minns den fladdrande lyckan i mitt hjärta. Jag minns smaken av godiset jag insisterade på att vi köpte, minns doften av hans hår och värmen genom byxbenet. Och jag minns allt det andra.
Och allting bara brister.
En sådan sorg överväldigade mig, en sådan stark vemodighet över att livet är som det är.
Just i den stunden var jag väldigt glad över att jag inte var ensam.

Något jag är livrädd för och ständigt tänker på

Den överskuggar gymnasievalet, outrular framtiden, får mig att nästan strunta i skolan. Min största rädsla just nu är: Tänk om man bara får en chans.

En chans. Och det är allt. En chans till sann lycka. Till riktig kärlek.
Mitt hjärta klapprar på utan kontroll bara jag skriver det.
Så rädd är jag.

En chans. Och tänk om man då fumlar bort den. Tänk om den stryker förbi utan att man ens märker det. Tänk om man tittar åt ett annat håll. Tänk om man har den, om man lyckas ta chansen, bara för att sabba det och låta den där lyckan rinna ur händerna på en.

Antagligen är det inte så.
Men tänk om.

Om bloggen

Jag har inga som helst ambitioner men den här bloggen. Inga alls.
Jag skriver enbart för min egen skull - därför censurerar jag mig sällan, jag skriver rakt från hjärtat utan några betänkligheter. Jag blir självklart glad om folk läser och kommenterar - dock vet jag inte hur många det är som egentligen läser det här, jag har ingen som helst aning om man överhuvudtaget kan kolla statistik på den här sidan - men det är inte därför jag skriver.

Jag behöver skriva av mig.
Och jag har inget bättre forum för det.
Det är det som är dealen.

Skånska rötter

All denna skånsk musik, den får mig att längta hem.
Eller, ja, inte hem kanske... men till Skåne. Till de sena släktmiddagarna, de långa kvällarna, de eviga högljudda diskussionerna vid matbordet, den ständiga golfen på TV:n, det ständiga folkmyllret överallt. Hem till farmor och farfar liksom.
Jag känner mig hemma här, i vår fina villa i förorten. Men inte som där.
Där farmor bakar frukostbullar varje morgon och gör en plåt extra blek för att hon vet att jag tycker bäst om dem. Där farfar alltid går runt och lyssnar på ljudböcker. Där farmors skrikiga systrar kommer förbi på snabba besök. Där man kan gå till kiosken och köpa glass och få imponerande blickar av bondpojkarna och de klassiska bitchiga ögonkasten från bondtöserna. Där småkusinerna skriker på nätterna och påminner en om hur länge sedan det var man fick stå ut med det själv. Där horisonten är så långt borta, där sanden är så vackert vit och len, där alla hälsar på mig med ett "du är Magnus tös va?".

Dit vill jag nu. Hem till Skåne.

bob hund & kent - spridda tankar

Jag älskar kent.
Jag älskar bob hund.

Förr brukade kent ofta vara förband åt bob hund, visste ni det? Så var det i alla fall.
Jag önskar så hårt att de kunde vara så igen. Fast inte förband-förband kanske, men typ som kent hade håkan som förband i somras.

Lyssna på introt på upp, upp, upp, ner: http://www.youtube.com/watch?v=em0ryzvebqw
Visst låter det som något kent skulle kunna spela?

Jag älskar texter - de är för mig den viktigaste delen av låten. Klart att musiken är apviktig, men en låt med bra musik och dålig text blir aldrig långlivad i min värld.
På den fronten är både bob hund och kent starka.
Kents texter är så vackra - de är poesi, pretantiösa och alldeles underbara.
bob hunds texter är helt annorlunda. De är... bra, självklart. Roliga. Inte ett dugg pretantiösa utan väldigt avslappnade. Ungefär som om de rökt på när de skrev dem, ungefär.

Jag älskar dem, alla grabbarna.

Skånsk musik

Jag tycker nog att min musiksmak är rätt bred. Jag kan lyssna på det mesta, även om jag självklart föredrar en del saker framför andra.
Sedan finns det saker som sticker ut.
Timbuktu, till exempel, tycker jag är jättebra, trots att hiphop vanligtvis inte är min grej (undantaget är den fenomenala Eminem). Familjen, som är någon form av techno, är helt oemotståndlig och techno brukar bara irritera mig. Nyligen har jag upptäckt bob hund som visserligen är helt och hållet musik som brukar tilltala mig - men de har ovanligt fort nått väldigt långt in. Sedan finns det ju Peps Persson, Svenska Akademin, Wilmer X, Torsson och Bröderna Lagerståhl, samtliga spännande inslag i mitt musikbibliotek.

Och vad har alla dessa män gemensamt?
De sjunger på utmärkande skånska. Jag tror att detär det som är nyckeln.
Jag vet inte, det bara... det känns tryggt. Det är roligt att lyssna på.
Det är underbart.

En sammanfattning

Ibland kan man se tillbaks och tänka att där, just där, det var då allt förändrades, även om man inte märkte det då.
Ibland kan man märka det när man är mitt uppe i händeseförloppet.
Jag vet, jag bara vet, att de senaste tre månaderna och tiden som följer nu närmast, kommer forma mig mycket. En del av min person kommer att stötas och blötas av det här och jag kommer alltid veta att 2009, då hände det saker.

Jag har lärt mig mycket om människor, om deras hemska sidor. Jag har lärt mig att vara mindre naiv och att inte lita för mycket på andra för snabbt. Jag har fått en mer cynisk och hopplös syn på världen och insett att termen "må dåligt" kan innebära så mycket olika - jag har bekantat mig mycket med dess många sidogrenar. Jag har insett vad det är som skiljer en riktig vän mot en falsk, att trots att människor ljuger och inte alltid menar det de säger så kan de vara okej, att ensamheten är allas bästa vän egentligen - den återvänder alltid.
Samtidigt vet jag att jag ska skatta mig lycklig för att det här är mitt värsta problem.

Pappas flicka

Jag har ibland tänkt på var min enorma prestationsångest kommer ifrån. Jag måste alltid lyckas bäst, i alla fall i skolan. I de allra flesta ämnena är något lägre än MVG inte något jag ens tänker på - jag får inte annat. Jag FÅR bara inte annat.

Egentligen tror jag att jag vet.
Jag tycker jättemycket om min pappa - han är ju farsgubben min, klart jag tycker om honom typ mest i hela världen. Jag har alltid varit pappas flicka. Det är han som gett mig min musikaliska utbildning, han som lärt mig massor av dåliga ordvitsar, han som lärt mig prata skånska... ja. Ni fattar. Pappas flicka.

Men pappa är som pappa är. När jag kommer hem och visar upp 38/40 på matteprovet och mamma gratulerar och pyser av stolthet är det pappa som frågar "vad var det du missade?". När jag, väldigt glad, berättar om att det enda jag missade på vårt nationella prov i svenska var två VG-uppgifter som jag bara fick G på är det pappa som tittar på mig och skakar smått, nästan omärkligt på huvudet och säger "Klara...". Och så punkteras min glädje. Bara sådär. Så lätt är det.

Allt jag vill är att göra honom stolt. Fullt naturligt, antar jag. Därför ska jag alltid lyckas bäst. För att inte göra pappa besviken.
Jag har alltid varit pappas flicka.

Lägesrapport 22:01

Gymnasievalet närmar sig med stormsteg.
Skolavslutningen också - avslutet på grundskolan, säkerligen också avslutet på en del mer eller mindre värdefulla relationer.

Våren är överallt och den fyller mig med en stilla lycka per automatik. Det är så mycket enklare att le när solen skiner.
Jag börjar känna mig gladare och mer sammansatt än på länge.

Jag är fylld till brädden av olika känslor i konflikt till varandra. Rädsla för framtiden, längtan efter sommarkvällar, saknad i förtid för saker jag vet att jag kommer mista, lättnaden över att få slippa saker jag vill glömma. Ångest och glädje. Någon sorts belåtenhet med mig själv och samma gamla självhat.

Jag har en storm i min bröstkorg, ett vilt kaos i min hjärna som jag inte tycks kunna trassla ut.



Sedan måste jag bara tillägga - ni fyra. Vad som än händer så är ni så satans viktiga för mig så jag tror jag dör.

Jag och mitt hat mot mänskligheten

Ibland råkar jag slänga ur mig saker som "jag hatar människor" och "mänskligheten suger" och liknande. Jag inser nu att dessa utrop inte har kommit fram så som jag menade dem. De kan behöva en liten förklaring.

Jag står fast vid att jag hatar människor. Vi suger. Ärligt talat. Vi är giriga, egoistiska, självupptagna och våldsamma. Vi ljuger, stjäl och dödar. Vi är respekt- och hänsynslösa. Vi sabbar allt för varandra och oss själva. Och det är därför hela världen krisar.
Jag äcklas av människor. Vi är så äckliga. Alla våra kroppsljud får mig att vilja spy - ni vet, knäckningar, rapar, smaskningar, andningar. Saker folk egentligen inte kan göra så mycket åt men som jag ändå irriterar mig så mycket på så att jag bara vill krypa ur skinnet.

Med detta menar jag dock inte att jag egentligen går runt och hatar och äcklas av er alla. På något sätt blir de flesta i min bekantskapskrets undantagen som bekräftar regeln, även om det finns sidor hos en del som jag kan irritera mig något sjukligt på.
Jag menar egentligen mänskligheten i stort. Inte individerna i sig.

Och jag har en känsla av att det här inlägget inte kommer förstås och av att jag bara hamnar ännu mer snett nu, famlandes efter ett sätt att göra mig förstådd.

Tågresa

Här tänkte jag skriva ett ilsket hatinlägg efter min tågresa ner till rötterna och Skåne. Men jag tappade lusten, luften gick ur mig.
Jag tänkte skriva om hur min irritation växte tillsammans med mitt illamående efter läsningen, hur mitt hat mot mänskligheten bara blev mer och mer tydligt. Jag tänkte berätta om hur jag äcklat tittade på gubben som sov med öppen mun och körde fingret långt upp i näsan, om tanten som sörplade päron - inte åt päron, nej, knappast, utan sörplade päron. Verkligen sög upp fruktsaften och slafsade som om hon var fem och inte sjuttiofem. Sedan tänkte jag komma till det vidrigaste av allt - tanten med pottfrillan och de för korta byxorna som var så ivrig att hjälpa alla. Det var så tydligt att hon ville bli behövd, ville bli sedd, antagligen hade velat det hela sitt liv. Hon som skrek instruktioner till alla som passerade. "Du måste rycka i dörren på toaletten! Sådär ja!", oavsett om de skulle dit eller inte. Lite för desperat i sin önskan om att vara en bra medmänniska. En typisk "vän av ordning" som skickar in små insändare till lokaltidningen.

Men som sagt, luften gick ur mig. Det blev inte bra. Det är inte bra med massor av hat, faktiskt. Ingen tjänar på det.
Så nu sitter jag här och känner mig äcklig och vidrig och värdelös själv. Det sägs ju att det man hatar hos andra har man oftast själv och det stämmer väldigt väl i det här fallet - jag hatade mina medpassagerare för att de var människor. Och jag är en människa. Enkel matematik.

Skor, skor, skor...

Jag har en nyfunnen besatthet.
Nej, det är fel sagt egentligen. Den har funnits i många år, grott långsamt och bidat sin tid, men nu de senaste dagarna har den verkligen blivit extrem, denna besatthet.

Jag älskar skor.
Jag älskar höga skor, låga skor, sneakers, högklackat, stövlar, converse, kängor, alltihopa! Jag kan inte få nog. När jag går ute bland folk tittar jag inte längre på deras ansikten eller kläder eller något, jag stirrar på deras fötter. Och ofta ser jag ett par vackra skor vandra förbi och då gnistrar det till av lycka i hjärtat.
Skor gör mig lycklig. Hur sorgligt är inte det?

Mest av allt älskar jag klackskor. Helst riktigt höga. Sedan spelar det mindre roll om klacken i sig är smal, tjock eller kanske rent av kilklack. Alla stilar, material och färger funkar.
Jag vill bara springa in i alla skoaffärer i hela stan, dra ner alla högklackade skor som finns i storlek 36 och vara lycklig ett litet tag. Så det så.

Psykolog sökes

Jag pratade med O&S om våra fobier och liknande. Jag och S tyckte att O hade en väldig massa och personligen ansåg jag att där låg jag i lä...
Sedan tänkte jag efter.
Jag har ett enormt kontrollbehov, en sjuklig knivfobi, massiv höjdskräck, klarar inte av att sitta med ryggen mot dörrar, clownfobi, klaustrofobi samt en lätt förföljelsemani. Och då kanske jag har glömt någonting också.
Var kommer den ifrån egentligen? All denna ångest, all denna rädsla. Det tål att tänkas på. Jag kanske borde gå till en hjärnskrynklare.

Tre månader

För ungefär ett år sedan hade det gått tre månader. Då kändes det som en enormt lång tid. Tre månader, ett kvartal, en fjärdedel av ett helt år. Då tänkte jag "shit, det har gått tre månader" och var kittlande glad.
Nu har det också gått tre månader. Nu känns det också som en enormt lång tid - mycket har hänt och jag är inte samma Klara längre. Tre månader, ett kvartal, en fjärdedel av ett helt år. Nu tänker jag "shit, det har gått tre månader" och blir nästan tårögd.

Tre månader. Ett kvartal. En fjärdedel av ett helt år.
Hur mycket längre tänker jag slösa bort min dyrbara tid på att deppa?
Nu sätter jag ner foten. Det räcker så. Det räcker och blir över med ett halvt halvt år. Detta är en ny start.

Så nära får ingen gå

Och där stod jag.
Det doftade blöt asfalt, mopedavgaser och stora planer. Som om sommaren hälsade på en stund. Jag såg upp mot det röda huset. Huset där de där ögonen och det där leendet bor. Fönstrerna var bara varmgula fyrkanter. Det såg hemtrevligt ut.
Jag stod där och tittade ett tag.


Och visste att det var lönlöst.
Att det inte fanns en chans.
Att så nära får ingen gå, som Jocke viskade i mitt öra.
I alla fall inte jag.

Shouldn't tell you all I've got inside but I just need to get it out

De där ögonen. De där jävla ögonen. Jag kan inte sluta tänka på de där ögonen. De bara omfamnar mig och jag bara drunknar i dem men jag har absolut ingenting emot det. Jag skulle kunna falla ner i de där ögonen varje dag, hela tiden.
Och det där leendet. Det där fantastiska, vitglittrande leendet. Hjärtat bara skälver, fladdrar med fjärilsvingar, studsar okontrollerbart mot bröstkorgsburen. Men jag har ingenting emot det heller. Det där leendet får gärna stanna här.

Can't get you off my mind,
It's only you I think about.

I hope you're as happy as you're pretending

Förr var jag olyckligt kär, nu är jag bara olycklig.