Bubbel bubbel bubbel ah!

Jag skrev en massa text i veckan när jag var på rockville, att vara i närheten av människor som ägnar sig åt kreativa saker (exempelvis musik och ritande) inspirerar mig. Tänkte lägga upp ännu en sådan emo halvfiktion till grej men nu är jag inte på det humöret.


Det bubblar i mig och kittlar i magen och jag mår nästan illa och det ilar längs ryggraden sticker i bröstet hjärtat hoppar upp och ner och hela jag fladdrar darrar skakar och jag vet inte var jag ska ta vägen.
Ibland är saker för bra för att vara sanna. (låt det inte ta slut snälla låt det stanna stanna stanna peppar peppar ta i trä)

Lösa tankar

Och jag måste liksom tro att det finns något mer något större något bättre hur skulle jag annars orka med?
Måste hoppas att det finns något annat som inte nödvändigtvis slutar med att jag ligger i sängen med svidande sår tomma ögon pölar på kinderna
Vill vill vill gärna att det kanske kunde vara så att jag kan få vara lite lycklig sådär om det inte trotsar några grundläggande naturlagar
Hoppas att det kommer en ny varm famn ett par nya läppar som kysser på ett nytt sätt kanske nya händer som rör sig annorlunda kanske någon med ett annat skratt en ny dansstil annan humor någon som kanske kan sjunga eller kanske bara tycker om mig lite

Salt är en bra grej

Jag vet att jag ofta verkar lite emo här. Ibland är jag det och det är då jag behöver skriva av mig vilket jag gör här.
Men: på det stora hela mår jag så jävla mycket bättre nu. Jag är inte den enda som har märkt det - alla säger det till mig. Jag har gått från att vara en sådan som folk vänder bort blicken ifrån för att de vill slippa se till att vara någon som folk blir glad av.

Dessutom blir det mycket bättre när man är lite emo och ska skriva.
Så: en nypa salt behövs nog i den här bloggen. Ja, jag saknar honom fortfarande, men betydligt mycket mindre än förut och jag tänker på honom väldigt sällan.
Men jag är glad.

Perspektivsbyte, del 3 - sista delen

Han har sett så mycket - så mycket tomma, sorgsna ansikten, så många blanka tårar vilandes i människors ögon. Denna massiva nedgrävelsen i det som är borta, som aldrig kommer igen. Vad tjänar det till? Varför har människor aldrig vett att lära sig släppa taget? Inser de aldrig att det inte blir bättre av att gråta, gråta, gråta tills det bara finns tomhet kvar? Att se tillbaka, bo i varma minnen ibland, det är inget fel med det. Inte så länge man kan le åt lyckan man hade istället för att försvinna i tankar om hur ont det gör att den är borta.

Allt liv får plats i en rosenbuske. Hela världen speglas i en nyutsprungen näckros. En del människor kan se det. Man ska inte dra alla över en kam. En del kan.
En del människor ser hur gula maskrosor kan vara, känner hur vassa grässtrån kan bli, lägger märke till makten och lugnet hos en gigantisk, gammal ek.
En del människor kan.
Men de allra flesta människor, de som inte kan - dem är det verkligen synd om.

När blir de sådana, egentligen? Tänker han när han vilar högst ovanpå ett stort träd. När slutar de höja blicken, se sig omkring, upptäcka, för att stirra ner i sina mobiltelefoner istället? När slutar de titta för att bredda sina vyer och börjar stirra neråt för att hålla sig till det de kan?
När slutar de slås av hur grönt ett blad kan vara? Hur fantastiskt det egentligen är att de finns, att allt de tar för självklart finns? När slutar de känna magin som lever överallt?

Han flyger lågt, fladdrar runt knän och vader. Människorna, de blinda, fyrkantiga människorna, de märker honom inte, ser inte det fantastiska färgskimrande livet som finner sin väg mellan jeansbyxor och bara ben.
"Titta mamma, titta på fjärilen! Titta!" kvittrar en pärlande barnröst till. Men mamma bara fortsätter stressa, med telefonen i ena handen och det motsträviga barnet i den andra. Nästa stopp: panikångest. Slutstation: hjärtinfarkt.
Men barnet ler och betraktar fjärilens vackra vingar med klara ögon.
Där ser han sanningen. I det barnet. I alla barn.
I deras klara ögon.
De är så oförställda, så ärliga, så sanna. Så fantastiska. Ännu vet de lite om den stora ondskan, om döden, om falskhet. Ännu kan de ägna en hel dag åt att hitta figurer i molnen. De har allting framför sig. Alla skratt och samtal, samtal så djupa att de ger svindel. Alla soliga dagar. Alla vänner de kommer att möta. All kärlek.
Alla lögner. Alla svek. Alla tårar och vassa ord. Allt skitsnack de kommer få höra. Allt detta hat, hat, hat som överbefolkar vår värld.
Människor, vill han skrika. Fattar ni inte att barnen faktiskt är allt ni har? Låt dem vara barn. Låt dem vara säkra och lyckliga. Skada dem inte och lämna dem inte. Att behandla barn illa är att behandla sig själv illa, att smutsa ner ren godhet. Se in i ett barns ögon när de är fyllda av sann rädsla, och säg mig: känner du inte hur du får kramp i hjärttrakten?
Ja, så skulle han skrika. Om han bara kunde.
Men nu kan han inte det, så han bara svävar, fladdrar, glider förbi barnet och kastar sig återigen mot himlen, denna eviga himmel.

Hemvandring

Jag vet att jag inte ser helt normal ut, på väg hem från Rockville sådär. Jag vet att människor som passerar tittar lite konstigt på mig, en del oroade, en del rädda, andra bara nedlåtande.
Jag känner hur tom min blick är, som om jag tittar på någonting i fjärran som bara finns för mig. Jag kliver hårt och bestämt på alla brunnar som inte är A-brunnar, med båda fötterna. När jag ser något som blänker längre fram på vägen så måste jag gå och kontrollera, även om jag vet att det är en A-brunn, även om det är åt helt fel håll. Så jag kryssar över gatan, fram och tillbaka, går små omvägar. Mannen i den vita hatten spelas på så hög volym som min stackars telefon förmår och jag nynnar tillsammans med Jocke Berg med darrig stämma.

Och ännu en gång tänker jag det. Ännu en gång har jag fått det bevisat för mig.
Det spelar ingen roll att jag tänker på någon annan oftare. Det spelar ingen roll att jag vet att jag inte har några känslor kvar. Det spelar ingen roll att du är så mycket utom räckhåll som man kan vara. Ingenting spelar någon som helst roll.
Jag kommer aldrig kunna säga nej till de där ljusa ögonen.
Det är sant.
Jag kan få dig när du vill.

VILL HA VILL HA VILL HA

Att man kan längta efter något med varje jävla cell i kroppen på det här viset. Det visste jag inte. Eller så kanske jag bara glömt bort hur det ska kännas.
För det måste väl ändå vara såhär?

Så bitterljuvt.
Det sliter och drar i mig men det har en söt eftersmak.

Och jag vill jag vill jag vill som aldrig förr.
Det är nog bra för mig att vilja vilja vilja ett tag.
Men jag önskar så att det kunde bli mer än det.
Någon gång.

Göteborg

Göteborg är min stad.
Jag känner det, jag måste tillbaka dit. Jag hör hemma där. Det känns faktiskt som det.
Jag mår bra i Göteborg. Jag kan slappna av där.

Tror att hela Göteborgs-mentaliteten passar mig mycket bättre än Stockholms. Jag passar nog in bättre bland inavlade goa fiskebönder vid namn Glenn än i osäkra, alltid för hårt försökandes, alltid lika ängsliga, pretantiösa, elitistiska Stockholm.
Egentligen älskar jag Stockholm.
Bara inte lika mycket som jag älskar Göteborg.

Jag kan så tydligt se mig själv där om några år.
Gåendes längs Avenyn. Sittandes i Vasaparken. Åkandes spårvagn.
Jag längtar.

Perspektivsbyte, del 2

Han lyfter igen, högt, högt upp mot himlen, kan nästan nudda vid de ömtåliga molntussarna ovanför.
Under hans vingar går människorna. De korkade, korkade människorna.
De som aldrig ser längre än dit näsan räcker. De som alltid springer, alltid stressar, alltid har bråttom. De som är blinda för allt de har, allt de äger, och bara ser det de inte har. De som ljuger och lämnar. Som sviker och sårar. Som alltid sätter sig själv först.
Som har blivit blinda för allt det vackra.
Frihetskänslan är enorm – fjärilen ömkar alla stackars landbundna varelser som aldrig får uppleva det. Aldrig är han så levande som när han flyger. Det är ett nyttigt perspektivsbyte. Där uppe ser allt verkligen så smått och betydelselöst ut som det faktiskt är.
De stackars människorna, de som aldrig får det där nya perspektivet som de tycks behöva, dem är det verkligen synd om. De som inte ibland stannar upp och låter sig bedövas av skönheten. Ja, det är så synd om dem. Stackars dumma människor!

Om de kunde se saker så som han ser dem – då skulle de skratta.
Då skulle de se hur korkade de varit. Hur själviska, elaka, giriga. De skulle se hur onödigt de handlat, hur mycket smärta de orsakat, och de skulle skaka på huvudet åt sin egen dumhet. De skulle förbanna sig själva för att de betett sig så illa – mot sig själv, mot andra och mot världen.
Men det lär inte hända.
Ja, stackars, stackars människor.
Alla människor har den lilla svarta biten, alla bär de på ondskan och hatet. Det finns inga helgon. Det finns inga änglar. Det finns bara människor.

04:34

Enligt någon statistik jag hört någonstans så sker de flesta självmord någon gång under den fjärde timmet på dygnet. Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i det påståendet egentligen, men det förvånar mig inte precis om det faktiskt är så.

De andra sover. Ute regnar det. Det har börjat ljusna sedan länge. Jag är inte trött.

Kanske är det under nätter som dessa som folk får nog. Hela världen känns skrikande tom. Som en högljudd, påträngande tystnad. En ångest håller mitt hjärta hårt, snörper åt och stryper blodtillförseln.
Jag känner mig otålig, rastlös, uttråkad. Jag vill inte vara vaken. Jag vill inte sova. Det finns ingen jag kan komma på som går att störa vid den här tiden på dygnet. Jag har inte hjärta att väcka mina fina vänner.

Kanske är det under nätter som dessa som den sista droppen får bägaren att rinna över. Kanske är det den här sortens tomma sömnlösa timmar, svidande ångest och kliande rastlöshet som gör att folk bestämmer sig, någon gång väldigt tidigt på morgonen eller sent på kvällen.
Kanske.
Men inte jag. Knappast jag. Aldrig jag.
Nej, jag ska krypa ner i tryggheten bredvid B i hennes stora säng med mitt lila täcke. Och tänka. Det finns så mycket att tänka på.

Therese Johansson Rojo

Jag förstår inte hur det kan bli så snett.
Jag är så tom på ord. Finns inga som liksom räcker till.

Jag kände inte dig, men såg dig mest hela tiden.
Dock så såg jag på dina f.d klasskamrater. Jag såg deras tårar. Jag såg deras hopplöshet. Jag såg deras saknad. Jag såg deras sorg.
Jag önskar att det fanns något jag kunde göra för att plocka tillbaks dig till den här världen. Vad som helst, bara för att få dem att sluta se ut sådär.

Jag vill inte tro på det. Jag vill inte tro på att sånthär kan hända. Det är bara inte så. Det händer inte.
Jag vill inte tro på att det var planerat i förväg. Jag vill inte tro att det bara hade med svartsjuka att göra. Jag vill inte tro att det var hon som gjorde det.
Hon som var så snäll. Som var så omtänksam. Så trevlig. Som jag alltid tyckt bra om. Nej, det händer inte.

Therese, vila i frid.

klara&

Förut var jag klara&d. I nästan ett år var jag d's. D's brud. Jag fick värsta pirret i hela kroppen när jag hörde det första gången. D's fuckin' brud.

Inte nu längre. Inte klara&d längre alls. Bara Klara. Klara&.

Jag hatar att vara singel. Jag gör verkligen det.

Jag saknar tryggheten. Jag saknar att tillhöra någon. Jag hatar att vara ensam på det här sättet.

Ibland trivs jag visserligen. Ibland är det asskönt att vara klara&. Jag slipper så mycket bråk och svartsjuka. Kan göra precis vad jag vill. Ibland älskar jag den friheten.

Peytons&Jag

"I want to draw something that means something to someone. You know, I want to draw blind faith or a fading summer or just a moment of clarity. It's like when you go and you see a really great band live for the first time, you know, and nobody's saying it but everybody's thinking it: 'We have something to belive in again'. I want to draw that feeling. But I can't. And if I can't be great at it then I don't want to ruin it. It's too important to me."

Vi sitter i samma båt, Peyton Sawyer. Du och jag.

Jag vill skriva något som betyder något för någon. Du vet, jag vill skriva blind tro eller en bleknande sommar eller bara ett ögonblick av klarhet. Det är som när du går och ser ett riktigt bra band live för första gången, och ingen säger det men alla tänker det: "Vi har något att tro på igen". Jag vill skriva den känslan. Men jag kan inte. Och om jag inte kan vara fantastisk på det så vill jag inte förstöra det. Det är för viktigt för mig.
Därför stannar jag här. I den här bloggen. I mina mängder block. I odöpta word-dokument. Jag vill inte förstöra det.

Perspektivsbyte, del 1

Solen lyser starkt och värmer asfalten, trots att det är tidigt.
En fjäril sträcker på vingarna för första gången idag. Han gäspar och blinkar yrvaket. Han är en explosion av purpurrött, midnattsblått, maskrosgult och åskmolnslila. En så bräcklig varelse med så tunna vingar.
Ännu en ny dag. Vad den ska vara, hur den blir, återstår att se. Ännu är inga dörrar stängda. Det finns tusen och åter tusen möjligheter.
Glatt lyfter han i en mild bris. Han kastas fram och tillbaka i luftströmmarna och om han bara kunde så skulle han brista ut i sång.

Där är de. Äntligen! Flickan sjunker snabbt ner på huk och plockar försiktigt, försiktigt några utvalda små, röda bär. Hon har letat hela morgonen efter dem. Efter årets första smultron. Vår vän fjärilen får, samtidigt som hon, syn på dem och sjunker ner för att njuta av en smultronblomma alldeles nära, med uppmärksamheten riktad mot henne.
Hon tar ett av de lysande bären och lägger det varsamt mot tungan, pressar upp det mot gommen. Den solvarma sommarsmaken smeker hennes mun och hon tittar upp mot himlen, njuter av detta årets första smultron och känner hur hettan bränner på kinderna. Hon kommer säkert ha alldeles nya fräknar när den här dagen är över.
Sakta tar hon ett till och kan inte låta bli att släppa ut ett kvittrande frihetsskratt när den välbekanta, beska sötman får hennes smaklökar att dansa lyckligt igen. Hon hoppas att hon aldrig ska glömma det här. Glädjen i att hitta de första, eftertraktade smultronen. Den fantastiska smaken. Hur röda fläckarna de lämnar på fingrarna är.
Flickan njuter av ännu ett sommarbär och ser på fjärilen. Mellan dem, en stark känsla av samförstånd.
En insikt i hur flyktigt livet är. Hur värdefulla årets första smultron är. En vilja att gripa alla tillfällen i flykten. Att utnyttja varje sekunds potential.
Just nu, just här, lever vi. Livet, det här livet, är skört och opålitligt och ingen vet om det är kvar imorgon. Just nu. Just här.

Novelltävlingen

Om det är något jag är stolt över så är det mina framgångar i skolans novelltävling. Det känns så kaxigt, skrytigt, osvenskt att skriva det såhär, men det är så. Jag sätter mig lite rakare i ryggen när jag tänker på det. Håller huvudet lite högre.

Jag trodde inte att jag skulle vinna i år. Det gjorde jag verkligen inte. Fyra år på raken... Det funkar liksom inte.
Jag hade inte bearbetat min text ordentligt. Jag lade inte ner så mycket tid eller energi på den. Och djurtemat kändes hopplöst. Men jag hade en idé som jag älskade och därmed försökte mig på... även om jag inte tyckte att jag hade det fullt ut så skickade jag in det.

Så sitter man där i matsalen med hela högstadiet på skolavslutningen. De börjar dela ut priserna till vinnarna i novelltävlingen, en i varje årskurs. Jag hör människor överallt omkring mig som upphetsat väser: Klara! Klara! De stirrar uppmuntrade på mig och bara väntar på ögonblicket då mitt namn läses upp. Jag inser vilket fruktansvärt antiklimax det blir när de inte säger mitt namn utan någon annans och börjar nästan panikartat försöka tysta alla. Inte för att det går särskilt bra... Och sedan kommer motiveringen.

Det är synd om människorna som aldrig förmår lyfta sig på lätta vingar och se det en enda fjäril förnimmer under ett vingslag. För en poetisk betraktelse över världens dag och nattsidor. Med ett färgstarkt språk och en flyktig penselföring tecknas en impressionistisk bild där barnets och fjärilens perspektiv smälter samman mot en fond av mänskligt vansinne.

Jag hör första meningen och känner hur hakan faller ner. Jag sätter en hand för munnen och stirrar rakt framför mig med ögon nära att fly från sina hålor. Kan det verkligen vara min...?
Jag kan inte förklara den lyckan. Det går inte. Bara jag tänker på det så bubblar det i hjärtat.

Så nu tänkte jag lägga ut den här i några delar. Min lilla novell.

Klockan är 20:51 och här sitter jag

Jag pumpar Placebo på alldeles för hög volym. Och tänker.

Kanske borde jag ha låtit bli.
Jag borde aldrig ha gått fram till honom. Borde aldrig pratat med honom.
För nu är jag där, mer än någonsin förut:
Så nära, men ändå så långt borta.

Jag kan inte få honom. Kan inte kan inte kan inte. Han är så jävla kär och lycklig.
Men jag kan inte bryta helt heller. Inte nu. Inte när jag äntligen äntligen fått tillbaka honom på något litet sätt. Jag känner mig helare än på länge.

Men ändå. It breaks my heart, det faktum att det inte går. Att det verkligen är så nära... men längre bort än någonsin.

Som en fjäril ska jag flyga

Fjärilar.
De vackraste varelserna i hela världen.
Så sköra och bräckliga, så okontrollerade, så färgsprakande.
För mig är fjärilar den yttersta symbolen för frihet.

Jag vill leva som en fjäril.
Jag vill också vara så skör och bräcklig. Jag vill också vara okontrollerad. Jag vill också vara färgsprakande.
Jag vill också vara så fri. Jag vill också ta varje dag som den kommer. Jag vill också ha ett liv som är så enkelt.

Som en fjäril ska jag flyga.
Högt över husen, högt över trädtopparna, högt över alla stackars människor.
Fladdra sådär obestämt flummigt fram och tillbaka. Bara njuta.
Och skratta åt mänsklighetens vansinne.

Samtalet du alltid fruktat

Du såg honom så fort han var inom synhåll. Som vanligt. Både glad och ledsen över att han kom. Som vanligt. Glad för att nu fick du ju chansen att prata med honom, precis som du ville ha det, och undvika det totala antiklimax det skulle innebära om han inte kom. Ledsen över att... ja. Samma sak ungefär.

Du stirrade på honom i flera timmar. Du kände illamåendet i hela kroppen. Du skakade av rädsla. Du var så nära att spy att du faktiskt lutade dig ut i buskarna flera gånger. Aldrig, aldrig någonsin, hade du varit så nervös.

Till slut gick du fram.
"Hej, kan jag få prata med dig?"
Ni pratade. Rensade luften. Plötsligt var det mycket lättare att andas.

Som en vän sa till dig - det är som att pierca sig. Man förväntar sig att det ska göra jätteont men det är över innan man hinner blinka och var inte alls så illa som man förväntat sig.

Nu är frågan bara vad fan du ska göra nu.

It takes a fool to remain sane

Det räcker med att jag läser texten för att jag ska få gåshud. Nej, egentligen räcker det med att jag tänker på några fraser ur låten för att min hud ska knottra sig och de små håren på armarna ska ställa sig i givakt.

Jag hyllar den låten. För den är mer än en låt. Den är en sanning.

En låt som ger någon, någonstans, mod.
En låt som ger någon hopp om sig själv.
En låt som gör att det känns okej att vara den man är.
En låt som säger att man ska göra göra göra det man vill göra.

Den förtjänar att hedras. The Ark - ni förtjänar en ordentlig jävla klapp på axeln för att ha fött den låten till världen.

Maybe they're afraid to feel ashamed

To seem strange, to seem insane

To gain weight, to seem gay

I tell you this:

That it takes a fool to remain sane

Bara en tanke

Tiden läker inte. Tiden sluter inga sår. Tiden plåster inte om någon. Tiden tröstar inte.

Det enda tiden gör är att slipa ner känslorna. Så att de inte skaver lika mycket. Så att kanterna inte längre är så skarpa. Så att vi vänjer oss.

Ingenting försvinner någonsin, det bara förändras.

Tick tack tick tack

Sitter och tittar på en klocka.
Sekundvisaren rör sig i en äcklig fart, en hastighet som gör mig illamående. Den påminner mig om min vanliga feberdröm. Ett rep som slingrar sig som en orm genom ett disneyslott i en väldigt obehaglig fart. Och nu rör sig sekundvisaren precis lika fort som min reporm vilket gör att det känns som att jag har feber.
Jag känner ångesten börja krypa i mig och jag begraver naglarna i handflatorna men jag kan inte släppa klockan med blicken.
Jag räknar sekunderna. Jag ser hur de rinner bort i en reporms hastighet. En, två, tre, fyra, fem, fler och fler, och snart har det gått en minut.

Min ångest stegrar när den nya minuten börjar. Jag kan inte vända bort blicken. Sekunderna går och för varje minut som passerar så ökar min ångest i styrka. Där går min tid. Och jag sitter som förlamad och stirrar på en klockjävel.

This is the last song I'm wasting on you

Torsdag.
Jag sitter inne på östra och ser mig hela tiden över axeln. Idag är han tillbaka på skolan efter sin klassresa. Han har inte dykt upp än, men jag vågar inte slappna av riktigt än. Så en gång, när jag kastar en stressad blick över axeln, så ser jag honom. Självklart. Han är långt bort, men visst är det han. Det går inte att ta fel på den gångstilen. På sättet att dra upp byxorna var tionde sekund. På kepsen.
Jag drar efter andan.
Och sedan...
ingenting.
Jag känner ingenting.
Ingen lycka, inget kolsyrebubblande i bröstkorgen, inga svaga ben, ingen ökad puls, inte som förut.
Ingen ångest, inga tårar som trycker på bakom ögonen, ingen hjärtvärk, inget ont, inte som på senaste tiden.
Ingenting. Nästan. Ett svagt stick i hjärtat kanske.

Fredag.
I matsalen. Jag ser resten av killarna i hans klass och tänker är han inte här idag innan jag upptäcker honom. Min blick dras inte längre till honom som en hjälplös kompassnål dras mot norr.
Och återigen.
Ingenting.
Jag fnyser åt hans högljuddhet, trots att jag sitter långt ifrån deras bord så kan jag urskilja varenda ord han säger. Jag släpper honom inte med blicken.
Men fortfarande.
Ingenting.
Jag tänker faktiskt han är inte särskilt snygg idag innan jag går därifrån också.
Lite senare står vi i samma kompisgäng och pratar. Inte med varandra. Men i närheten av varandra. Jag kan inte minnas senaste gången det var en sådan liten bit mellan oss.
Och nu igen.
INGENTING.
Detta gör mig glad, det gör mig mer utåtgående, det får mig att studsa och skratta mer än på länge. Han är tyst - HAN är tyst. Han ÄR tyst. Han är TYST. Och sedan går han därifrån.
Vilken vinst det kändes som. Jag var stark. Jag stod kvar.
Och han gick. För en gångs skull.

Jag skulle vilja säga att det här är sista inlägget jag slösar på honom.
Men det är inte ett löfte jag kan hålla.
Jag ska i alla fall sluta slösa känslor på honom. Det förtjänar han inte.

Uppdatering

Idag hade det varit ett år fem månader.
Istället är det ingenting.

Han är borta nu, ett par dagar, så jag kan slappna av.
Jätteskönt.


Jag ska prata med honom på skolavslutningen. Jag måste det.
Jag måste få ett avslut.
För det är det det ska bli - ett avslut. Inte ett jag-saknar-dig-kom-tillbaka. Inte ett det-är-hårt-men-jag-överlever. Inte ett din-jävel-du-förstörde-mig. Bara ett hejdå. Enkelt. Snabbt.
Tack för den här tiden men nu går jag vidare, nu fortsätter jag mot starkare solsken, renare kärlek, gladare dagar.
Roligare stunder. Färre tårar. Inte mer ont.

Jag kanske är värd bättre. Jag kanske är det.
Pratade med M och T igår.
De fick mig båda att inse saker och ting.

Han har gjort fel. Inte jag. Han har betett sig elakt och omoget. Inte jag.
Han ljög för mig. Han var säkerligen otrogen mot mig - känslomässigt.
Och varför i helvete ska jag vilja ha tillbaka det?

Det är aldrig lätt att gå vidare. Men det är dags nu. Nu är det på riktigt.